Kvällsskift
Igår hade jag kvällsskift på vårt hälsocenter i Camp A som ligger precis vid gränsövergången till Makedonien. Eftersom lägret hålls stängt har det varit lugna veckor där. Ingen får sova i de uppvärmda tälten eller använda de andra faciliteterna. Men hälsocentralen är öppen för de som stiger av bussarna för att ta sig över gränsen. Eller de som stoppats där eller kastats ut ur Makedonien efter att ha tagits sig över gränsen på annat sätt.
Så vissa kvällar och nätter är det mer aktivitet. När vi kommer fram denna kväll så är det en ganska stor folksamling vid ingången. Vi får reda på att det handlar om många som inte har släppts över och ovanligt många ensamma barn. I vårt väntrum sitter också redan en grupp och väntar. En trebarnsfamilj och några unga killar. Vårt team består av en läkare, en sjuksköterska (jag), och två översättare (arabiska och farsi).
De är blåslagna, blöta, ledsna och hungriga
De flesta av våra patienter den här kvällen har alla tagit sig över gränsen till Makedonien utan rätt papper, blivit upptäckta och då även slagna av polisen i Makedonien och sedan hamnat på grekiska sidan igen. Två av dem är ganska illa däran. De har precis kommit tillbaka till Idomeni. De är blåslagna, blöta, ledsna och hungriga. Vår arabiska tolk är iväg och fixar med något och medan vi väntar så försöker jag och läkaren prata lite på franska, italienska och arabiska. Vi hämtar mat från volontärerna som jobbar vid gränsen. Killarna ser ut att inte ha ätit på dagar. Det går lättare att prata när pastan är uppäten.
I fem dagar hade de vandrat genom Makedonien innan de blivit upptäckta. Och då även bestulna på alla pengar. Och misshandlade. En av dem tog sig över bröstkorgen, läkaren konstaterar att ett eller flera revben nog är brutna. Vi förskriver smärtstillande. Sedan följer vi med in till ett tält där de kan få torra kläder och mat av de tyska volontärerna. De som kastas ut från Makedonien har två val. Att åka tillbaka till Aten eller att gömma sig i skogen och försöka korsa gränsen igen. De här två väljer i alla fall för nu att åka tillbaka till Aten. Kanske kommer de komma hit igen. Tyvärr kostar transporten 20 Euro. Ett problem för många och ett uppenbart problem för de här två. Vår fantastiske översättare Kamal lyckades snacka med busschauffören och få med dem gratis.
Vi kollar lite på Pippi i telefonen. De minsta somnar och det ser så jäkla fridfullt ut.
Vi har också sett små barn denna kväll. Den minsta 11 månader. Två syskon hade luftrörsinfektioner och astma. Tidigare under dagen hade de skickats till sjukhuset i Kilkis på grund av andningssvårigheter. Nu mår de bättre. Vi gör i ordning mediciner och visar hur de ska tas. Hela tiden sitter deras storasyster tålmodigt på en stol i rummet och tittar nyfiket på oss. När vi är klara undrar de om de kan få vänta någonstans på nästa buss som kommer. De känner sig tryggare om det finns fler syrier i en grupp som de kan korsa gränsen med.
Egentligen är gränsen stängd men några av organisationerna som jobbar med barn har smusslat in några barnfamiljer som av olika anledningar också måste vänta i ett av de stora tälten. Familjens tre barn får en filt att vänta på. Vi kollar lite på Pippi i telefonen. De minsta somnar och det ser så jäkla fridfullt ut mitt i den här bisarra situationen. Senare samma kväll korsar de gränsen och far vidare norrut.
