Nagorno-Karabach har varit konfliktdrabbat under hela 2000-talet. Mileta Sargsyan och hennes familj tillhör de som tvingats lämna sina hem och fly över gränsen till Armenien. Nu väntar en osäker framtid, kantad av psykisk ohälsa.
Mileta Sargsyan behöver ta många pauser när hon berättar om sitt tidigare liv och om resan hon och hennes familj har gjort. De har nyss förlorat sitt hem för tredje gången på kort tid: först 2020, sen 2022, och så till sist hösten 2023.
Familjen kommer från Nagorno-Karabach, en utbrytarrepublik som ligger inom Azerbajdzjans gränser men där det bor många etniska armenier.
Trettonåriga dottern Mane var i skolan den dagen, den 19 september 2023. Dagen då himlen över Nagorno-Karabach fylldes med skarpt ljus och öronbedövande explosioner. Tillsammans med resten av skolans elever skickades hon omedelbart hem.
Bråttom att ge sig av
Väl hemma låste hela familjen in sig i flera timmar. Så småningom knackade grannarna på och varnade dem för att soldaterna redan var på väg. De behövde ge sig av så snabbt de kunde! Instinktivt högg Mileta tag i familjens fotoalbum innan hon lämnade huset.
– Jag kände att jag behövde ta med mig fotona för att hålla fast vid alla minnen. Vi har ju inget annat kvar nu.
Mileta berättar hur familjen jobbade hårt med att renovera sitt hus. De drömde om att göra om nedervåningen till en tandläkarmottagning där Miletas son skulle jobba när han tagit sin universitetsexamen.
Kaos vid gränsen
Familjen lyckades till slut köra – med hjälp av den lilla bensin de hade kvar – till Stepanakert/ Khankendi, huvudstaden i Nagorno-Karabach. Där rådde fullt kaos. Ingen visste om det skulle vara möjligt att fly över gränsen till Armenien eller inte. Det gick rykten om att gränsen skulle öppnas och att civila skulle få hjälp att evakueras, men de visade sig vara falska. I brist på någonstans att ta vägen övernattade Mileta och hennes barn i bilen.
Den 24 september öppnade Azerbajdzjan till slut den av Armenien kontrollerade landremsan Latjinkorridoren och familjen kunde fortsätta sin resa till Armenien. De hade begränsat med vatten med sig, så de fick nöja sig med en klunk med några timmars mellanrum. De blev också vittnen till att alla inte klarade resan, längs vägen fanns människor som hade dött av kroniska sjukdomar eller undernäring. Till slut, efter två dagar och tillsammans med tusentals andra personer på flykt, korsade de den armeniska gränsen.
– Får jag dricka upp det sista vattnet? frågade dottern Mane när de äntligen var i säkerhet.
Sömnproblem och stress
Sedan flykten från hemmet i Nagorno-Karabach har Miletas familj haft problem med stress och sömn. Mileta ligger ofta vaken om nätterna och tänker.
Där hon nu sitter i en sliten soffa i sin nya lägenhet i staden Charentsavan undrar Mileta om hon någonsin kommer att återvända till sitt hemland. Hon vet inte om de ska stanna i Armenien eller om de kommer att kunna bygga upp sitt liv igen. Framtiden är osäkrare än någonsin.
– Jag har bara ett riktigt hem. Jag lämnade min fars grav där, kyrkan där jag brukade be och mitt hus som jag och min familj byggde med våra bara händer, säger Mileta.
Psykologiskt stöd till de som flytt
I september 2023 inledde Azerbajdzjan ett anfall mot Nagorno-Karabach. Det ledde till att över 100 000 av områdets invånare flydde över gränsen till Armenien. Där bistod Läkare Utan Gränser med psykologiskt stöd. De flesta patienter visade symptom på ångest, depression och sorg. Många uttryckte en känsla av maktlöshet efter att ha tvingats på flykt flera gånger de senaste åren.
Sedan oktober 2023 har vi stöttat de armeniska myndigheterna genom att dela ut förnödenheter, rullstolar och käppar till behövande familjer i områdena Ararat och Kotayk.
