Hoppa till huvudinnehåll

Var fanns världen jag drömde om?

Publicerad 5 oktober 2018

Bildspel

Bildspel i fullskärm
Neonantalavdelningen på sjukhuset Castor, Centralafrikanska republiken.

Neonantalavdelningen på sjukhuset Castor, Centralafrikanska republiken.

Den senaste tiden har varit relativt lugn. Men bara några dagar innan jag skulle åka hem bröt strider ut igen i Bangui. En kyrka full med människor attackerades av beväpnande män, fler än 20 dödades och många skadades.

Allteftersom skadade kom till sjukhuset spreds våldet i staden – eftersom en vedergällning alltid leder till fler. Våldet och striderna påverkade också vårt arbete på sjukhuset. Och i dimman av den ökade spänningen och återkommande striderna fanns det ingen tid för ett ordentligt farväl. Inga kramar eller löften om att ses igen. Bara ett hastigt adjö.

Alltsammans gjorde mig lite nedslagen och orolig för befolkningen i Bangui, och i resten av landet. Redan innan de senaste våldsamheterna hade vi sett hur alltfler människor tog sig till sjukhuset. De senaste dagarna hade varit hektiska. De innehöll både jobbiga stunder, men också stunder av glädje när vi kunde rädda mammor och barn. Men nu är de flesta kvinnorna för rädda för att ta sig till sjukhuset. Istället föder de sina barn hemma och önskar att allt går bra.

det är dags för mig att åka

Det känns speciellt jobbigt att åka hem nu. Även om mitt uppdrag är slut vill jag stanna här, med mitt team och hjälpa alla de som är i desperat behov av medicinsk vård. Men det är dags för mig att åka. Och jag vet att de kommer att klara sig utmärkt utan mig. Jag har skrivit mina rapporter och gjort en överlämning till den nya kollegan som tar vid där jag slutar. Det sista jag måste göra nu är att lämna över telefonen och åka till flygplatsen.

Mamman Stella och hennes nyfödda bebis på Castor sjukhus, Centralafrikanska republiken.

Mamman Stella och hennes nyfödda bebis på Castor sjukhus, Centralafrikanska republiken. Foto: Borja Ruiz Rodriguez/Läkare Utan Gränser

Det här är mitt andra uppdrag för Läkare Utan Gränser. I likhet med när jag var i Jemen känner jag inte riktigt igen mitt hemland längre. Finland känns inte på riktigt. Och det finns en del av mig som vill ha det så. Det här är min verklighet nu, här i Centralafrikanska republiken.

jag känner i stället tacksamhet

Vad kan jag berätta för människor hemma om den här platsen? Att bara prata om krig gör den inte rättvisa. Det är en livfull plats med bra människor som lever under tragiska förhållanden och ett ständigt hot om våld. Men när striderna förhoppningsvis lugnar sig, kommer bilar och motorcyklar återigen att fylla gatorna och smälta samman till en stor vacker röra. Barnen kommer att gå till skolan varje morgon och springa hem varje eftermiddag till tryggheten hos deras familjer, precis som du och jag. Och om du bortser från alla bepansrade bilar och terrängfordon från diverse humanitära organisationer, så ser Bangui ut precis som vilken annan afrikansk stad.

När jag går mot planet som ska ta mig hemåt tar jag en sista titt omkring mig; de röda grusvägarna som klyver grönskan, staden, den hektiska trafiken – och folket. Jag börjar redan glida bort från den här världen. Centralafrikanska republiken – som borde vara densamma som den jag ska till – Europa och Finland. Just nu verkar de båda surrealistiska och det känns som om jag fastnat mittemellan. Jag känner för att gråta och springa tillbaka, men då minns jag människorna igen. Och jag känner i stället tacksamhet. Och jag vet att, oavsett vad, kommer jag alltid att kunna bära dem med mig i mitt hjärta. Och jag vet att jag har fått så mycket mer än jag någonsin kunnat ge tillbaka. Så mycket mer.

Läs hela Kariantti Kallios blogg från Centralafrikanska republiken.

Relaterade nyheter

En mamma och hennes barn vid ingången till Castor sjukhus, Centralafrikanska republiken.
Centralafrikanska republiken

En första gång för allting

"Har du någonsin gjort en autotransfusion i fält? Inte jag heller. I teorin är det en lysande idé. En blodtransfusion fast med det egna blodet. Låter det enkelt? Det är det inte!" 
- Kariantti Kallio.

Vårdcentralen som vi stöttar i Elevage, Centralafrikanska republiken.
Centralafrikanska republiken

”En dag kommer ingen finnas kvar här”

I våras blossade våldet återigen upp Bambari i Centralafrikanska republiken. Nu kontrollerar två grupper varsin sida av staden, med floden Ouaka som gräns. Civilbefolkningen är de som drabbas hårdast av konflikten.

Den nyblivna mamman Clara tillsammans med sin nyfödda bebis, som förlöstes med kejsarsnitt på Castor sjukhus, Centralafrikanska republiken.
Centralafrikanska republiken

Tillbaka till rutinerna

"Efter att vi lämnat sjukhuset fortsatte striderna till sent på kvällen innan de slutligen upphörde. Till min stora lättnad var patienterna och personalen säkra."
- Narkosläkaren Kariantti Kallio.

Vår personal utför ett av många kejsarsnitt på sjukhuset Castor i Centralafrikanska republiken.
Centralafrikanska republiken

Med skottlossning runt knuten

"De senaste dagarna här på Castor-sjukhuset i Bangui har vi varit upptagna med ett stabilt inflöde av patienter i behov av kejsarsnitt och andra obstetriska ingrepp."
- Narkosläkaren Kariantti Kallio.