"Planet står i lågor och explosioner avlöser varandra"
Jag har nu spenderat tio dagar i Sydsudan. Från Arlanda flög jag till Addis Abbeba och vidare till Juba. Ni som har varit på flygplatsen i Addis vet att man blir chockad första gången man kommer dit.
Men det är inget att jämföra med när man kliver av planet i Juba, Sydsudans huvudstad. Flygplatsen och terminalerna består av olika tält som är överbefolkade med svettiga människor. Lite som Läkare Utan Gränsers fältsjukhus. Från Juba flög jag sen vidare till Maban där Läkare Utan Gränser driver en klinik i Doro flyktingläger där jag ska arbeta som barnläkare i tre månader.
När vi gick in för landning i Maban såg jag ett flygplansvrak bredvid landningsbanan (och ytterligare två har jag upptäckt senare som jag inte såg från luften) men strax därefter stod planet oskatt på marken så jag hann aldrig få panik.
Flera tukuls där vi bor. Foto: Marie Irhammar.
Tre minuters promenad från landningsbanan ligger vår ”bas” där vi äter och sover. Alla har en egen tukul, en lerhydda med halmtak, som är cirka 2,5 x 2,5 meter. Basen liknar närmast en camping med duschbås, latriner, gemensamt umgängesrum, kök och alla små tukuls. På morgonen tar vi en Toyota landcruiser klockan 7:30 till kliniken som ligger fem minuter bort med bil. Det anses för osäkert att promenera till kliniken även om det är en mycket vacker sträcka som skulle vara en fin start på dagen. Kanske ska jag inte klaga på skjutsen för just nu är det regnsäsong och vädret högst opålitligt.
Hjälp! Hur många skadade?
Intrycken är många från den första veckan. Personalen här har mycket begränsad utbildning. Alla som kan läsa och skriva och prata engelska kvalificerar in som nurse assistanse, alltså assisterande sjuksköterska. En legitimerad sjuksköterska går knappt att få tag på. Infrastruktur och utbildning är ordentligt eftersatt i Sydsudan som en konsekvens av den långdragna konflikten. Engagemanget tryter däremot inte! Patienterna är både ursprungsbefolkning och flyktingar från olika stammar och det pratas otaliga språk och dialekter. Ofta får vi kalla på någon annan nurse assitant än den som hör till avdelningen för att hjälpa till att tolka. Samtalet går på engelska från mig till sköterskan. Han tolkar sedan vidare på arabiska till en tredje person som översätter från arabiska till patientens språk, till exempel uduk. Ni kan tänka er att det finns många risker för missförstånd. Vår verksamhet ska tillgodose behovet av sjukvård för alla i regionen, men inte ens FN vet för tillfället hur många som bor här. På grund av översvämningar och beroende på hur mycket strider det är i angränsande distrikt så rör människor mycket på sig. Uppskattningsvis bor här runt 70 000 människor.
Det mest dramatiska än så länge var när vi blev kallade på radion att ett flygplan har kraschat vid landningsbanan. Hjälp! Hur många skadade? Landade de mitt i ett flyktingläger fullt med människor? Vi kastar oss upp på släpet på en pick-up, lastar upp två lådor förberedda med medicinsk utrustning och gasar iväg. Redan på långt håll ser jag ett enormt svart moln som sprider sig över hela himmelen. Fastän åsynen skulle kunna var tagen ur en actionfilm så var stundens allvar tydligt för oss alla. När vi närmar oss står planet i lågor och explosioner avlöser varandra. Det finns inte en chans att ta sig nära. Vi kör ut på landningsbanan och ser två pilotklädda män vandra fram och tillbaka och spana ner i backen. Det visar sig att det bara var ett lastflygplan och besättningen hann ta sig ur planen efter kraschen innan det fattade eld. Ingen kom till skada! Skönt! Men nu finns det alltså fyra flygplansvrak här. Jag hoppas att det inte blir några fler på länge!"
