Hoppa till huvudinnehåll

”Jag kände mig skyldig för att jag inte kunde hjälpa henne”

Publicerad 25 juli 2018
kirurg Heidi Wikström i Sydsudan
Foto: Privat
Heidi i operationssalen.

Vad skiljer sig mest med jobbet som kirurg här jämför med jobbet hemma? Det är inte att du träffar många patienter med fruktansvärda skador eller sjukdomar du inte kan bota. Det är alla upplevelser du bara får en gång i livet. 

Under mitt sju veckor långa uppdrag har jag träffat hundratals nya människor. Jag kommer förmodligen aldrig träffa dem igen, men några kommer jag aldrig att glömma.  

Som en kvinna i 30-årsåldern. Hon låg redan på kirurgavdelningen när jag kom till Agok. Hon var riktigt sjuk av en infektion efter ett kejsarsnitt. Hon såg ut att må väldigt dåligt första gången jag mötte henne. Jag trodde att hon hade blodbrist och hon såg ut som om hon troligtvis skulle dö. Hon hade redan genomgått flera operationer, och under min första vecka här opererade jag henne två gånger. Efter den första av dessa två fick hon en så kallad Bogota-påse och alla var övertygande om att hon inte skulle klara sig. En Bogota-påse är en steril plastpåse som placeras över såret på magen, som avsiktligt lämnas öppet. De här patienterna är alltid kritiskt sjuka och ska helst vårdas på en intensivvårdsavdelning.  

Jag försökte att inte titta henne i ögonen så ofta

Den här kvinnan, vi kan kalla henne Ayak, blev min patient eftersom det var mitt beslut att göra ingreppet. Jag var också den som la om hennes sår varje dag under min tid på plats. Ayak hade många problem, och trots att hon fick mer näring gick hon ner i vikt. Varje dag la jag om hennes förband, torkade henne ren och försökte att inte göra henne illa. Hennes hud hade blivit väldigt känslig och hon fick liggsår på ryggen. Jag visste att hon led, och konstigt nog kände jag mig skyldig för att jag inte kunde hjälpa henne. Jag försökte att inte titta henne i ögonen så ofta, mest för att de kändes så stora i hennes utmärglade ansikte. Men plötsligt en dag, tog hon tag i min arm när jag tvättade henne som vanligt. Hon tittade på mig och sa, med hjälp av en sjuksköterska som översatte, att hon inte ville att någon annan än jag skulle göra detta.  

Efter att ha svävat mellan liv och död i veckor, vägde plötsligt Ayak mer än för två dagar sedan. En annan dag fick vi veta att hon hade gått utanför avdelningen och tittat på tv. Vår smarta österrikiska sjuksköterska hade konstruerat en speciell korsett åt henne som hon kunde ha på sig när hon inte låg i sängen och det verkade fungera ganska bra. Men korsetten måste tvättas varje kväll eftersom den blev smutsig från den tarmfistel som hon hade. Plötsligt mådde hon så pass bra att varje morgon, efter att ha fått sina sår omlagda, satte hon på sig korsetten och gick utanför avdelningen för att sitta i skuggan och umgås med de andra patienterna och besökarna. 

Ansiktsuttrycken hos hennes släktingar hade också förändrats

I början av mitt uppdrag såg Ayak alltid väldigt ledsen ut när hon fick hålla sitt nyfödda barn. I slutet av mitt uppdrag hade allt förändrats. Nu var det fantastiskt att se henne omgiven av sin familj med den lilla pojken i knät. Ansiktsuttrycken hos hennes släktingar hade också förändrats, och den anspänning jag en gång hade känt när jag förklarade för dem om den komplicerade situation som deras älskade befann sig i hade också försvunnit.  

Jag tycker inte om avsked. Jag känner mig ofta obekväm och har svårt att hitta något lämpligt att säga i sådana här situationer. Men det här vill jag göra. Jag köpte lite kläder till Ayaks lille son på marknaden som jag gav till henne och tog ett tiotal bilder på henne och hennes familj. Jag kommer med största sannolikhet aldrig träffa henne igen, men jag kan åtminstone sortera ut en bra bild, titta på den då och då, och bli förvånad över hur många olika människor från osannolika delar av världen som finns i mitt hjärta. 

Läs hela Heidi Wikströms blogg från Agok.