Den 26 juni 1987 antogs FN:s konvention mot tortyr. Läkare Utan Gränser möter trots det ofta patienter som har utsatts för övergrepp och tortyr. Särskilt i våra projekt längs migrationsrutter är detta vanligt. Läkare, psykologer och psykiatriker hjälper patienterna att hantera och komma över djupa trauman.
Vi driver ett flertal center för tortyröverlevare, bland annat i Aten, Kairo och Mexico City. Patienterna kommer från olika länder och många har flytt från sina hemländer på grund av väpnade konflikter eller våld. De kan ha fängslats, förföljts och torterats, inte bara i hemlandet utan också under resan därifrån.
Tortyr kan bryta ned en människa, både fysiskt och psykiskt, och skada hennes tilltro till andra människor och banden till samhället. Tortyröverlevare kan uppleva en distans från sin egen kropp, sina känslor och sin identitet.
Multidisciplinära team
Läkare Utan Gränser använder ett multidisciplinärt arbetssätt i behandlingen av tortyröverlevare. Målet är att aktivera överlevarens egen motståndskraft och förmåga att lita på andra.
Ahmed* flydde från Syrien. Hans vittnesmål är nedtecknat i ett av Läkare Utan Gränsers center för tortyröverlevare.
”Jag har kommit till centret i nästan ett år. Innan dess ville jag inte att människor skulle veta att jag skadats eller lidit under min tid i fängelse. Jag bad en vän om råd. Han sa att privata sjukhus är dyra och hänvisade mig till det här centret. När jag blev kallad till det första mötet var jag inte säker på att jag skulle gå. Jag är uppfostrad att ta hand om andra. Tanken på att hjälpa mig själv var främmande. Jag ville inte ta emot något från någon. Jag tvekade också eftersom jag inte var helt säker på hur processen såg ut på centret.
Till slut bestämde jag mig för att gå dit. Min fru stöttade mig i mitt försök att gå vidare. Mitt första samtal var med en läkare. Hon hjälpte mig att tala ut och hitta min röst. Efter det fjärde eller femte samtalet kände jag mig bekväm nog att öppna mig, även för andra på centret. Jag började också skriva dagbok om mina upplevelser.
Folk brukade fråga mig: ’Är du sjuk?’ ’Är du skadad?’ ’Vad är fel?’. Jag lider av väldigt känsliga medicinska problem. När jag först kom till centret var jag på min lägsta punkt. Men efter en månad lade jag märke till en förändring i mig själv. Jag läste mina dagböcker och insåg att jag blev bättre vecka för vecka.
Min familj har förändrats också. Vi har börjat känna hopp. Personalen på centret gav mig ett nytt liv. När jag går in på centret känner jag mig som hemma, jag känner att vi är en del av en familj.
Även medicinskt har det skett förändringar. När jag kom till centret kunde jag inte röra min vänstra hand. Jag kunde inte sitta längre än 10 minuter i en stol. Jag kunde inte röra mig obehindrat. Nu kan jag gå bättre och jag kan använda båda händerna. Jag hade också problem med att behöva gå på toaletten var tionde minut. Det betydde att jag inte kunde sova och jag var alltid trött eller stressad. Sedan jag började ta medicin har min sömn blivit mer regelbunden. Jag kan sova fem timmar i sträck och vaknar med mer energi på morgonen.
Jag har gått igenom väldigt svåra upplevelser som jag aldrig har delat med någon, inte ens min fru. Här på centret lyckades jag öppna mig. Nu känner jag mig lättad.
Jag är på en helt annan plats idag. Min familj har återfått hoppet. I slutet av min dagbok har jag skrivit: Det känns som att jag kan andas på nytt.”
*Ahmed är inte patientens riktiga namn
