Hoppa till huvudinnehåll

Ett litet liv i Bangui

Publicerad 22 februari 2018
I Centralafrikanska republiken råder brist på specialistvård för för tidigt födda barn
Foto: Borja Ruiz Rodriguez/Läkare Utan Gränser
En av våra sjuksköterskor visar en mamma hur hon ska mata sin för tidigt födda bebis på neonatalavdelningen på Castor-sjukhuset i Bangui.

Sjuksköterskan Emmi Ekeström arbetar i Centralafrikanska republiken. Hon skriver om en liten flicka som fick en osäker start i livet. 

"Det föds en flicka, alldeles för tidigt. Hon väger knappt 900 gram och behöver syrgas, antibiotika och dropp för att överleva. Därför flyttas hon genast till avdelningen för tidigt födda barn.

Varje dag håller flickans mamma sin dotter nära sin bara överkropp – hud mot hud. Tillsammans är de inlindade i en sjal.

Flickan är liten men stark och efter några dagar kan vi ge henne modersmjölk via en tunn sond. Varje morgon efter den dagliga vägningen sprids leenden bland personalen när de märker att hon ökat i vikt.

Efter en tid kan vi ta bort syrgasen och flytta flickan till salen för ”kangourou-care”. Precis som en känguru bär sin unge nära sin kropp, får mammorna med tidigt födda barn i uppdrag att hålla sina barn nära kroppen för värme och anknytning. Vi visar den unga mamman hur hon ska ge sin lilla dotter modersmjölk i en kopp och allt verkar gå bra.

Men en morgon möter jag modern i den myllriga korridoren. Jag ser genast att något inte är som vanligt. Hon skakar oroligt på huvudet och berättar att hon varit tvungen att lämna sin dotter på intensivvårdsavdelningen igen. Vid en matning hade syresättningen hos flickan sjunkit och hon hade blivit alldeles blå, slutat att andas. Personalen reagerade direkt och tog flickan tillbaka till intensivvårds-avdelningen, ventilerade och gav henne syrgas.

Dagarna går och flickan hämtar sig. Efter ytterligare en tid kan hon återgå till salen där mammor sitter i sina sängar med barnen lindade mot sina bröst.

Mamman stannar med sin lilla dotter i över fyrtio dagar för att få stöd och vård och bli redo för att klara sig själv. När det är dags att våga släppa hem dem fylls jag av glädje. Vi bokar tid för en första uppföljning redan två dagar senare.

När jag träffar flickan sista gången, innan det är dags för mig att åka hem till Sverige, väger hon två kilo. Hon är stark och hennes mamma lyser av stolthet och hopp inför framtiden. 

Det är alltid lika fint att få se att vårt arbete spelar roll!"

Emmi med kollegor på sjukhuset i Bangui. Foto: privat