Det är mörkt och trångt under jorden i östra Ghouta. För att söka skydd undan bomberna har människor tagit sin tillflykt till källare. Detta gäller också sjukhus och vårdinrättningar. En kvinnlig läkare berättar för Meinie Nicolai, generalsekreterare för Läkare Utan Gränser i Bryssel, om arbetet som aldrig når dagsljuset.
”De flesta människor i östra Ghouta bor under jorden. Medicinsk vård erbjuds alltmer i källare. Vad som händer där når aldrig dagsljuset.
Jag har nyligen pratat med en av de ansvariga läkarna som arbetar på ett sjukhus som Läkare Utan Gränser har stöttat sedan 2013 i östra Ghouta. Obehaget av att sitta på ett säkert kontor i Bryssel växte allteftersom hon beskrev detaljerna i hennes och hennes kollegors kamp.
Den här unga läkaren förklarade att de senaste fem åren av belägring, bombningar och beskjutning har varit mycket svår. Men det går inte att jämföra med den senaste månaden. Hon medgav att hon knappt kunde hitta ord för att beskriva situationen. Hennes sjukhus var tidigare ett femvåningshus . Men nu vågar de bara använda källaren eftersom det är den enda platsen som kan erbjuda skydd i händelse av ett bombanfall.
När vi pratade var hon helt utmattad.
I källaren har de ordnat med flera operationssalar, men närmaste intensivvårdsavdelning ligger flera kilometer bort och vägen dit är för farlig. Läkaren berättade för mig om ett bombanfall häromdagen, nära sjukhuset. De tog emot sju döda, varav tre var barn och 30 skadade.
När vi pratade var hon helt utmattad. Hon och hennes kollegor hade gjort 17 operationer de senaste 24 timmarna - med begränsad utrustning och resurser. Jag frågade hur patienterna mådde och hon berättade att en av dem hade dött. Men de övriga 16 patienterna var stabila.
Hon berättade att blodtransfusioner är ett av de största problemen. Den centrala blodbanken ligger bara sju kilometer bort, men med den intensiva bombningen och beskjutningen kan det lika väl vara 70 kilometer; de kan inte ta sig dit.
De flesta invånarna har tagit sin tillflykt till underjordiska källare eller hemmabyggda skyddsrum - utrymmen med fruktansvärda levnadsförhållanden.
Under de första två veckorna av offensiven tog de inrättningarna som Läkare Utan Gränser stöttar emot fler än 300 skadade och över 70 döda människor, varje dag. 15 inrättningar som vi stöttar i området har träffats av bomber eller blivit beskjutna. Fyra vårdpersonal har dödats och 20 har hittills sårats.
Vi kan inte fortsätta se på när barn dör.
Många detaljer är fortfarande inte helt klara för oss. Vi kan inte verifiera detaljerna hos de patienter som behandlades för andningssvårigheter på en av de vårdinrättningar vi stöttar och om symtomen kan överensstämma med exponering för kemiska medel. Och vi kan inte heller verifiera berättelserna om de skottskadade patienterna, som berättar att de varit måltavlor för krypskyttar i områden som kontrolleras av de oppositionella styrkorna.
Vad vi kan göra är att fortsätta försöka se till att den utrustning och de mediciner som finns kvar används på rätt sätt, trots att lagren sinar för var dag. Och vi kan upprepa våra krav till de stridande partierna att civila som är instängda i östra Ghouta inte är legitima mål. De ska inte heller användas som spelbrickor av oppositionsgrupperna eller som ett berättigande för den militära insatsen av den syrienledda koalitionen.
Innan läkaren återvände till sina patienter berättade hon att situationen som extremt kritisk. Hennes kollegor är utmattade och de har svårt att sova eftersom de antingen väckas av striderna eller inflödet av skadade.
"Det måste få ett slut," sa hon. "Vi kan inte fortsätta se på när barn dör."
Dessa läkare och sjuksköterskor går på sparlåga, men de uträttar fortfarande sitt arbete så gott de kan. Detta borde göra oss alla ödmjuka. Jag börjar få slut på ord. Kvar ekar budskapet jag hörde komma från mörkret och rädslan från sjukhuskällaren. Detta måste få ett slut.”
- Meinie Nicolai, sjuksköterska och generalsekreterare för Läkare Utan Gränser i Bryssel.
