En nödsituation 10 000 meter upp i luften
Att vara medicinskt utbildad innebär att man aldrig är ledig. Inte ens på ett flygplan. Det fick Heather Gottlieb erfara på väg till sitt uppdrag i Afghanistan.
”Jag hade inte ens kommit fram till Afghanistan när jag väcktes mitt i natten.
- Doktorn, du behövs på övervåningen. Kom, snälla.
Det var min andra flygning för dagen och jag var utmattad. Efter att ha flugit från Kanada var jag nu på väg till Dubai för en kort mellanlandning där jag skulle hämta mitt visum innan jag kunde fortsätta vidare till Kabul.
Heather Gottlieb i Afghanistan. Foto: Heather Gottlieb.
Jag satt på främsta raden i planet. Kvinnan till vänster var vänlig och pratglad och vi hade gott om tid att prata, eftersom planet var försenat av tekniska skäl. Ett litet barn som fördrev tiden med att springa upp och ner längs gången slog i huvudet och började gråta. Hennes mamma sökte hjälp hos en flygvärdinna och min stolsgranne meddelade omedelbart att jag var läkare. Den lilla flickans ansikte var täckt av blod och hon hade ett djupt sår i pannan. Hon var otröstlig. Eftersom planet fortfarande var på marken kom jag och kabinpersonalen överens om att hon skulle kliva av planet för en noggrannare undersökning.
På golvet låg en äldre man, medvetslös.
Vi lyfte så småningom och efter en god måltid lutade jag mig tillbaka i stolen, satte i öronpropparna och somnade omedelbart.
Jag måste ha sovit djupt när jag plötsligt kände hur det skakade. Jordbävning? Nej, jag är på ett plan. Turbulens? Måste vara turbulens. Nej, vänta, en hand på min axel som skakade om mig. Det var då jag hörde:
- Doktorn, du behövs på övervåningen. Kom, snälla.
Jag gick upp den stora trappan till första klass. På golvet låg en äldre man, medvetslös.
För att vara helt ärlig - jag är ingen akutläkare, jag är en gynekolog. Men hemma jobbar jag i ett litet samhälle där jag ibland tar hand om manliga patienter.
Jag försöker överblicka situationen och samla information om mannens medicinska bakgrund. Han var en bräcklig man med en lång lista mediciner för flera sjukdomar. Min lista på en möjlig diagnos var också lång. Men hans vitala värden var stabila och jag försökte utesluta problem som hjärtattack eller stroke.
Någon gav mig en radio så jag kunde kommunicera med en läkare på marken och kaptenen i cockpit. Jag fick veta att vårt sista alternativ för landning innan Dubai var Wien. Jag fick tio minuter på mig att fatta ett beslut – ska planet med 500 passagerare gå ner för landning i Wien eller inte?
Besättningen var lättad, liksom jag!
Lyckligtvis blev hans tillstånd allt bättre, han reagerade på smärta och så småningom kommunicerade han med oss igen. Händelsen var sannolikt en kombination av uttorkning, diabetes, kronisk lungsjukdom och en möjlig begynnande infektion. Vi eskorterade mannen tillbaka till sin plats. Besättningen var lättad, liksom jag!
Jag erbjöds ett generöst urval av mat, dryck och snacks från första klass, gick ner för trappan och tillbaka till min plats. Mitt kaffe anlände, följt av min måltid. Kaptenen kom förbi för att tacka mig personligen och skaka min hand. Jag fick också en väska med en flaska champagne.
Min kropp var utmattad, men mitt sinne var väldigt vaken. Detta var bara början. Jag kunde inte sluta tänka på vad som kommer att hända när jag kommer fram till Afghanistan.”
- Heather Gottlieb, gynekolog från Kanada på väg till sitt uppdrag i Afghanistan.
