Hoppa till huvudinnehåll

Det har blivit dags att åka hem

Publicerad 2 juni 2017
Hemfärden är inte längre något abstrakt som ligger långt där framme utan det är verkligen dags att åka hem nu.
Foto: Johanna Lönn
Hemfärden är inte längre något abstrakt som ligger långt där framme utan det är verkligen dags att åka hem nu.

När jag lämnade Stockholm den där första dagen med snö i november förra året så kändes ett halvår enormt långt, men innan jag visste ordet av det så ser jag mitt namn på administratörens planeringstavla på kontoret med ”end of mission” skrivet bredvid. 

Hemfärden är inte längre något abstrakt som ligger långt där framme utan det är verkligen dags att åka hem nu.

Sista veckan i projektet är stressig, allt som ska lämnas över och avrundas och upplevas en sista gång. Ett sista besök hos kvinnorna som driver teståndet utanför sjukhuset. Kommer helt klart att sakna att köpa hibiskuste och nybakade mandasas till förmiddagsfikat! Sista söndagspizzan intas, den som tillagas i vår oljetunnegrill utanför köket. Jag virkar upp det sista garnet och delar ut mössor på mödravårdsavdelningen en sista gång – 85 stycken små bebisar har nu en av mina mössor. Jag passar på att sitta med teamet de sista kvällarna utanför kökscontainern och dricka te ihop och spela ett par omgångar Uno en sista gång.

Mina kollegor på avdelningarna anordnar en avskedsfest för mig. Vi dricker te och dansar till trummor och jag får en chans att tacka alla ordentligt för vårt halvår ihop. Tacka för allt de har lärt mig, tacka för att de bjöd in mig i sin vardag under det här halvåret. Tacka för att de orkat öva Nuerspråket med mig dag ut och dag in, för att de lärde mig sin traditionella folkdans och för alla skratt vi delat när kulturkrockarna drabbade oss.  

Mitt stetoskop och min kliniska blick har verkligen varit mina bästa vänner här.

Vad tar jag med mig då från mitt halvår i Sydsudan? Var börjar jag? Jag har lärt mig så otroligt mycket medicinskt till att börja med. Alla de där tropiska sjukdomarna som vi knapps ens fick höra namnet på under sjuksköterskeutbildningen har jag nu jobbat med på daglig basis. Jag har lärt mig hur man diagnosticerar exempelvis anemi när alla medicintekniska apparater är överhettade och inte vill samarbeta. Mitt stetoskop och min kliniska blick har verkligen varit mina bästa vänner här.

Men framför allt så tar jag med mig alla möten jag haft. Alla stunder med mina sydsudanesiska kollegor när vi suttit ned utanför avdelningen och pratat om våra familjer och om våra liv och våra framtidsdrömmar. Jag kommer tänka tillbaka på glädje alla gånger vi dansat ihop - och det var ofta! Jag minns alla ballongdjur som skapats, filmkvällarna vi ordnade för barnen, första regnet som äntligen gjorde luften sval att andas. 

Men nu är det dags att åka hem. Svala dopp i mörka sjöar, ljusa sommarkvällar som aldrig tar slut och obegränsat med yoghurt i matbutikerna väntar. Allt som jag drömt om de där sömnlösa journätterna i mitt tält, när hettan från dagen aldrig riktig släppte och det var sådär beckmörkt ute så man inte såg en meter framför sig.

I Sydsudan säger man 'Mountains don’t meet but people do' - berg kan inte mötas, det gör människor. 

Vi ses igen!

Läs hela Johanna Lönns blogg.