Lassafeber

Lassafeber är en blödarfeber (viral hemorragisk feber).  Varje år insjuknar uppskattningsvis 300 000 människor varav cirka 5 000 dör av sjukdomen. Det är fler än de som dör i andra typer av blödarfeber såsom Ebola- och Marburgfeber.

Sjukdomsbilden beskrevs på 50-talet men viruset som orsakar sjukdomen identifierades inte förrän 1969 vid ett utbrott i staden Lassa i Nigeria där två sjuksköterskor dog. Sjukdomen är endemisk (finns hela tiden) i Västafrika framförallt i Guinea, Sierra Leone, Liberia och
Nigeria. Enstaka fall har rapporterats från USA och Europa. Av alla som insjuknar är det cirka 1 procent som dör men av de som vårdas på sjukhus är det upp till 15 procent som inte klarar sig. Ibland inträffar epidemier med upp till 50 procents dödlighet. Sjukdomen är speciellt allvarlig hos kvinnor som insjuknar i senare delen av graviditeten då dödligheten är hög hos både modern och fostret.

Sjukdomsbild

Inkubationstiden är 1-3 veckor. Cirka 80 procent av de smittade får inga eller endast lindriga symtom. Övriga får en allvarlig sjukdom. Insjuknandet sker gradvis med feber och allmän svaghet. Efter några dagar tillkommer smärtor, kräkningar, diarré och hosta. I allvarliga fall ses också ansiktssvullnad, blödningar från mun, näsa och andra kroppsöppningar. I senare stadier kan chock, kramper och koma tillstöta.  Dövhet drabbar en fjärdedel varav hälften återfår viss funktion efter 1-3 månader. Det finns inget direkt samband mellan hur svår sjukdomen är och bestående hörselnedsättning.

Smittspridning

Lassafeber är en så kallad zoonos, det vill säga att människor infekteras efter kontakt med infekterade djur. Djurreservoaren är en råtta (känd som ”multimammate rat” eftersom den har många spenar) som tillhör släktet Mastomys. Råttan blir inte sjuk men utsöndrar virus i urin och avföring. Människor smittas efter direktkontakt med spillning, via intag av mat som förorenats eller efter intag av råttan som föda. Sjukdomen kan också överföras från människa till människa med blod eller andra kroppsvätskor samt via orena kanyler.

Riskgrupper

Män och kvinnor i alla åldrar kan drabbas. Speciellt utsatta är de som bor på landet, bor trångt och under dåliga sanitära förhållande i områden där den smittbärande råttan är vanlig. Sjukvårdsarbetare kan drabbas om inte smittskyddsföreskrifter följs.

Diagnos

Eftersom symtomen är så varierande och ospecifika är diagnosen ofta svår att ställa kliniskt. Det är lätt att förväxla sjukdomen med exempelvis malaria, dysenteri, tyfus samt andra blödarfebrar. Laboratorietester krävs därför för att säkerställa diagnosen.

Behandling

Antivirusmedlet ribavirin är effektivt om det sätts in i tid. Stödjande behandling behövs också för att kontrollera vätskebalans, syrsättning och blodtryck.

Förebyggande åtgärder

Eftersom det ännu inte finns något vaccin tillgängligt måste de förebyggande insatserna riktas in  på att försöka bekämpa råttorna och informera de som bor i högriskområden om hur sjukdomen sprids. Eftersom råttan är så vanlig i  de svårast drabbade områdena är det inte realistiskt att helt utrota den.