Han lyckades ta sig till Malta på tredje försöket

60 procent av de migranter som söker hjälp hos Läkare Utan Gränser på Malta kommer från Somalia. "A", 24 år från Mogadishu, är en av dem. Han släpptes från interneringslägret i september 2008 och flyttade då till ett av de fyra öppna center som finns på ön. Där delar han ett tält med andra migranter. Det här är hans historia.

”Jag växte upp i Somalia. 2003 fick jag ett stipendium att studera på International University of Africa i Khartoum, Sudan. Där stannade jag tills jag tog examen 2008. Fotona från min examensdag bär jag med mig överallt. Efter examen var jag tvungen att lämna Sudan men det kändes som att jag inte hade något land att återvända till. Konflikten hade trappats upp i Somalia, många av mina vänner dödades och min familj var ständigt på flykt. Jag bestämde mig för att försöka ta mig till Europa. Kanske skulle jag med hjälp av min utbildning kunna få ett bättre liv där. Åtminstone skulle jag få leva i fred.

Sudanesiskt fängelse

I januari 2008 lämnade jag Sudan för Libyen. Jag arresterades vid gränsen och skickades i fängelse. Där stannade jag i tre månader. 400 människor, män och kvinnor, trängdes i sex rum. Vi hade knappt någonting att äta, ibland var vi utan mat i 48 timmar. När vi fick ett mål mat om dagen var vi glada. Jag delade rum med 100 andra. En gång i veckan fick vi gå ut för att se dagsljuset. En dag var vi en stor grupp män, kanske 250 personer, ute i solen. Vi startade ett upplopp och lyckades fly.

Efter flykten gömde jag mig på en bondgård. Jag jobbade lite för farmaren som inte berättade för någon att jag var där. I maj 2008 försökte jag för första gången att ta mig till Europa. Jag lyckades komma på en båt men efter tio timmar gick den sönder. Ett libyskt fartyg hittade oss och tog oss tillbaka till Libyen.

Ingen hjälp

Jag slängdes åter i fängelse. Jag behandlades mycket illa. Klockan åtta varje kväll låste de dörrarna och vi fick inte längre gå på toaletten. Om något hände, om någon blev sjuk, kom ingen för att hjälpa oss. Vi blev ofta slagna. 27 människor, 23 män och 4 kvinnor, var inlåsta i cellen.

Efter en månad i fängelset togs jag till domstol. Jag var tvungen att betala böter för att släppas. Min familj lyckades samla ihop pengar så att jag blev fri. I juli kom jag på en ny båt. Precis när vi lämnade kusten blev vi upptäckta av polisen och skickade tillbaka i fängelse. Men den här gången släpptes vi efter bara 15 dagar.

”Resan min enda chans”

Jag hade försökt ta mig till Europa två gånger och misslyckats. Men jag ville inte ge upp. Den resan var min enda chans. Så i augusti försökte jag igen. Vi hade varit på havet i fyra dagar och fyra nätter när vår båt gick sönder. Vi var 50 människor ombord. Vi räddades av ett maltesiskt fartyg och fördes till Malta. När vi kom iland visste vi inte var vi var, vi hade aldrig tänkt komma till Malta. Jag visste inte ens var det låg!

Vi togs till interneringsläger. Det var hemskt. Men jag hade tur och fick komma till det här öppna centret efter bara två månader. Nu lever jag i ett tält. Jag har fått mitt humanitära skydd. Det betyder att jag kan stanna här, men jag måste förnya mitt tillstånd varje år. Jag har också fått arbetstillstånd men det är mycket svårt att hitta ett jobb. Ibland ser jag en annons och åker hela vägen till Valletta för att söka, men när de ser att jag är svart finns det inget jobb längre. Jag känner mig diskriminerad.

Så nu bor jag här i tältet. I solsken, i regn. Vi har ingenting att göra. I lägret finns det klassrum men inga lärare. Jag har varit här i ett år men inte fått lära mig ett enda ord maltesiska. Jag kan inte studera, inte köpa böcker, inte hjälpa min familj som är kvar i Somalia. På Malta har jag ingen framtid, inget liv, ingen utbildning, ingen möjlighet att utvecklas. Vi är alla fast här. Våra liv slösas bort här. Men vi kan inte åka tillbaka."