När patent och plånbok styr tillgången till läkemedel

Pris: livsviktiga läkemedel måste vara prisvärda

När priset på livräddande läkemedel för att behandla sjukdomar som aids och cancer är för högt för de drabbade kan konsekvenserna bli förödande. I många länder där patienterna betalar för läkemedel ur egen ficka och sällan har sjukvårdsförsäkring, blir priset en fråga om liv och död.

Patent kan ha en dramatisk inverkan på tillgång till läkemedel när de används för att förhindra konkurrens. Ett läkemedelsföretag som har patent på ett läkemedel har rätt att stoppa andra från att tillverka det och kan genom sitt monopol själv bestämma priset.

Det mest effektiva sättet att få ner priserna på mediciner är att öka konkurrensen mellan olika tillverkare. Tack vare laglig produktion av kvalitativa läkemedelskopior (så kallade generika) har till exempel priset på det mest använda hivläkemedlet sjunkit från nära 10 000 dollar år 2000 till under hundra dollar per patient och år idag. Detta var möjligt eftersom hivmediciner vid denna tid inte var patenterade i länder som Indien, Brasilien och Thailand.

Men många, nyare hivläkemedel, malariabehandlingar, antibiotika och andra livräddande läkemedel är fortfarande för dyra för människor i fattiga länder.

Vi analyserar regelbundet läkemedelspriser i de länder där organisationen är verksam och gör studierna tillgängliga för inhemska och internationella köpare. Förhandlingar, med målsättning att sänka priserna, sker också med läkemedelsbolag och tillverkare av generiska mediciner.

Patent: mediciner är inte vilken produkt som helst

En patenthållare kan sälja sin medicin för vilket pris som helst under hela patentperioden, vanligtvis 20 år. Ett högt pris på ett läkemedel blir snabbt en fråga på liv och död för en sjuk människa och inköp av patenterade läkemedel bidrar till orimligt höga hälsokostnader för regeringar i utvecklingsländer.

Reglerna för medicinska patent fastslogs av Världshandelsorganisationen (WTO) 1994, i det så kallade TRIPS-avtalet (Agreement on Trade Related Aspects of Intellectual Property Rights). Avtalet består av för alla WTO:s medlemsstater bindande minimiregler för skydd av bland annat upphovsrätt, varumärken och patent, så kallade immaterialrättigheter. Enligt avtalet måste alla länder bland annat ge 20-åriga patent och begränsa rätten för andra att producera och exportera läkemedelskopior. Genom TRIPS har patentreglerna genomgått en internationell harmonisering och därmed förstärkts. Detta leder till att tillgången på billiga, generiska läkemedel minskar markant.

För att försöka motverka TRIPS-avtalets negativa effekter för tillgång till mediciner har WTO antagit särskilda bestämmelser, framför allt genom den så kallade Doha-deklarationen om TRIPS och folkhälsa från 2001. Dessa ska göra det lättare att tillverka, exportera och importera de läkemedel som behövs för att förbättra folkhälsan i fattiga länder där tillgången på medicin är otillräcklig. Ett land kan utfärda en så kallad tvångslicens, vilket innebär att ett patent kan brytas på ett läkemedel som landet är i stort behov av. På så sätt kan ett generiskt läkemedel framställas, till betydligt lägre priser.

Bestämmelserna har dock visat sig vara alldeles för krångliga och hittills har endast ett fåtal tvångslicenser utfärdats.

Ny prisstegring och tillgångskris på väg

Konkurrens, tack vare tillverkning av generika, har varit avgörande för att dra ner priset för den första generationen av antiretrovirala hivläkemedel och andra mediciner. Idag har situationen förändrats och tidigare framgångar hotas.

Länder som är stora tillverkare av generiska läkemedel tvingas nu genom medlemskap i WTO att införa patentskydd på mediciner. Detta påverkar framför allt nya läkemedel, som sannolikt patenteras även i dessa länder med minskad produktion av billigare läkemedel som följd.

Nationer som har varit framgångsrika i sina hivbehandlingsprogram som till exempel Brasilien och Thailand står därmed inför en tidsinställd prisbomb. Patienter i deras behandlingsprogram kommer gradvis att behöva byta till nyare och därmed dyrare läkemedel när de utvecklar resistens mot äldre behandlingsvarianter, drabbas av biverkningar eller helt enkelt bör ha rätt att få tillgång till nyutvecklade, effektivare läkemedel.

Samtidigt förändras det globala sjukdomsmönstret. Kroniska eller icke smittsamma sjukdomar som cancer, diabetes och hjärt-kärlsjukdomar ökar snabbt i låginkomstländer.  En strategi för att för att behandla dessa med mediciner till överkomliga priser måste införas omgående.

Försummade sjukdomar: ekonomisk lönsamhet styr forskningen på nya läkemedel

Sömnsjuka och kala azar är två av de försummade sjukdomar som varje år drabbar miljoner fattiga människor och som i många fall leder till döden. Det finns inget större intresse från vinstdrivande läkemedelsföretag att forska kring dessa sjukdomar eftersom de fattiga som drabbas inte har råd att betala kostnaden som ny utveckling innebär.

Ett system där prissättningen är incitamentet för medicinsk innovation skapar allvarlig skada och försummar de sjukdomar som drabbar 90% av världens befolkning. Patent är säkerligen effektivt för att stimulera forskning och utveckling för nya mediciner när det finns en kommersiellt intressant marknad. Men för sjukdomar som drabbar människor i fattiga länder, såsom tuberkulos eller sömnsjuka gör avsaknaden av lukrativ marknad att patent är verkningslösa för att stimulera innovation: en patenthållare kan aldrig göra vinst genom att ta ut ett högt pris. Därför finns så lite forskning och utveckling på dessa sjukdomar.

Forskning och utveckling kostar mycket pengar och någon måste betala. Men i dagens situation är det patienten som får stå för kostnaden. Det nuvarande systemet för läkemedelsutveckling har två dödliga effekter: högt pris å ena sidan och brist på forskning och utveckling å den andra.

För att hitta en lösning så att nya läkemedel kan utvecklas och också bli tillgängliga för dem som behöver dem måste medicinsk innovation och tillgång till läkemedel ses som två sidor av samma mynt.

I maj 2008 antog Världshälsoorganisationen (WHO) en global strategi och handlingsplan som avsåg att göra just detta. Det var kulmen av en tvåårsprocess som också gick under namnet Intergovernmental Working Group on Public Health, Innovation and Intellectual Property (IGWG). 

IGWG skapades av WHOs medlemsstater 2006 för att tackla problemen kring tillgång till läkemedel och forskning och utveckling. Detta forum var banbrytande i det att dessa båda frågor för första gången diskuterades i ett internationellt organ på högre politisk nivå.

I och med antagandet av den globala strategin och handlingsplanen är det nu hög tid för WHO och dess medlemsstater att omsätta ord i praktisk handling.

Senast uppdaterad 10 december 2009