Fem frågor till...

...Dan Sermand, tidigare generalsekreterare på kontoret i Stockholm som precis har återvänt från uppdrag i Misrata, Libyen.

Vad gjorde du där?

Jag arbetade som landansvarig för akutteamet i Misrata, där jag var ansvarig för hela projektet på plats och för att arbeta ut noggranna säkerhetsplaner.

Hur var det att arbeta i Misrata?

Stressigt. Även om striderna på gatorna var över så är Misrata fortfarande omringat, med frontlinjen så nära som 25-45 kilometer bort. När du kommer till staden får du känslan av att du är fast med fronten på ena sidan och havet på andra. Även om det är en krigszon så börjar människorna i Misrata återgå till sina vanliga liv. När du åker bil längs gatorna ser du hur affärer och restauranger öppnar upp igen, mitt bland sönderbombade hus.

Vilka var de största svårigheterna under ditt uppdrag?

Bombningarna. Trots att det i bland kändes som att livet började återvända och att kriget inte fanns på gatorna längre, föll det dagligen 15-30 bomber och missiler över staden. När detta inträffade fick vi avsluta vårt arbete och ta skydd i sjukhuset eller på vårt kontor. Vi barrikaderade ytterdörrarna med sandsäckar och vi hade förberett glasrutorna med plastfilm för att förhindra glassplitter som efterföljd av tryckvågorna. Det är oerhört viktigt med förberedelser när du befinner dig i en krigssituation. Varje gång bomberna börjar falla känns det som att du är med i ett parti rysk roulette.

Vilka är dina starkaste minnen från Misrata?

Det finns två oerhört starka minnen som jag inte riktigt har kunna släppa. Den första händelsen var min sista dag i Misrata när jag steg ombord på en fiskebåt som skulle ta mig från staden. Efter att vi kommit ut på havet vände jag mig om efter att ha hört tre ordentliga smällar. Hamnen hade blivit bombad. Det kändes lite för nära.

Den andra händelsen som jag har svårt att släppa var när jag vaknade upp klockan två en natt av bombningarna. Jag väckte mina kollegor. Sömndruckna och yrvakna tog vi skydd på bottenvåningen. Vi hörde hur bomberna kom närmare och närmare. Jag tittade på mina kollegor och såg rädslan i deras ögon. Det var en jobbig upplevelse då jag som landansvarig kände ett enormt ansvar för mina kollegor och patienternas säkerhet. Den natten föll bomberna bara en kilometer från vårt kontor där vi befann oss. Igen, för nära.

Har du några råd att ge till dem som funderar på att arbeta för Läkare utan gränser i fält?

Det finns två saker som du behöver vara beredd på. Den första är att alla dina känslor kommer att multipliceras med tio. När du är glad ute i fält kommer du känna dig tio gånger så glad som du någonsin har känt dig hemma i Sverige. Och när det är jobbigt och du blir ledsen kommer även detta multipliceras med tio.

En annan sak du måste vara beredd på är att du kommer att förändras. Var du än är ute i världen och vad du än jobbar med så kommer du aldrig att vara samma person när du återvänder hem. Förbered dig i möjligaste mån för detta. Din familj och dina vänner kommer att se det i dina ögon när du återvänder.

Läkare Utan Gränser är på plats under pågående bombningar och understödjer två sjukhus i staden och ger avlastning till den libysk sjukvårdspersonalen som arbetar under svår stress. I Misrata har vi satt in mer personal så som sjuksköterskor, kirurger, narkosläkare samt logistiker. Under senaste tiden har vi kunnat utöka sjukhusens annars begränsade kapacitet och byggt upp ytterligare ett operationsrum och flertalet sängplatser.

Se bilder från Dan Sermands tid i Misrata via facebook, här.