"Min pappa blev skottskadad"

Varje år ger vi vård och stöd till miljoner människor världen över. En som fått hjälp är Kawa Zolfagarys pappa som blev stridsskadad i Iran på 80-talet. I dagens lucka i julkalendern berättar Kawa om vad Läkare Utan Gränser betytt för honom och hans familj.

”Mina föräldrar var med i en kurdisk frihetsrörelse som försvarade kurderna i Iran när ayatollorna och den islamska regimen terroriserade och försökte utrota dem. Min pappa blev skottskadad i strid flera gånger, den tredje gången blev han rejält skadad när han sköts i benet. Han fick då hjälp från Läkare Utan Gränser som gav honom medicin, läkarvård och ibland även transport då han hade svårt att ta sig runt på kryckor.

Enda möjligheten till vård

Frihetsrörelsen fick under flera månaders tid hjälp av Läkare Utan Gränser, de hjälpte tusentals personer som inte skulle fått någon som helst läkarvård annars. Ifall min pappa inte hade fått hjälp från läkarna i Läkare Utan Gränser så hade han aldrig heller haft möjlighet att till slut fly kriget och tillsammans med mig och min mamma skapa ett nytt liv i Sverige.

Jag var för ung för att minnas när min pappa blev skadad och fick vård, men jag minns hans haltande. Han hade svårt att gå i trappor och kunde inte gå långt. Min pappa har berättat att det var tre kvinnor som hjälpte honom. De var från Frankrike och Danmark.

Kände inte igen mamma

Vi flydde till Sverige när jag var fem år gammal. Jag kommer ihåg hur rädd jag var på flyget mot detta okända. Min mamma hade lyckats fly till Sverige innan oss och väntade på Arlanda. En av min pappas vänner var med på flyget, men jag var blyg och rädd och ville inte prata med honom. När vi klev av planet och träffade min mamma så var jag så rädd och kände inte igen henne eftersom det gått så lång tid sen vi sågs sist att jag desperat klättrade upp i famnen på min pappas vän och höll mig fast så hårt jag kunde. Min mamma lyckades till sist muta mig att ge henne en kram genom att bjuda på en bit choklad.

Fler operationer

Den första tiden i Sverige var tuff. Vi bodde i Eskilstuna, en timmas tågresa från Stockholm. Min pappa hade fortfarande väldigt ont i benet och vår lägenhet var högt upp i ett hyreshus utan hiss. Men min pappa genomgick en rad operationer där man lyckades fixa hans ben till sist och nu har han inte problem med trapporna längre.

Vi har inte kunna besöka vårt hemland Iran av olika skäl. Mina föräldrar kan inte för att de är politiska flyktingar och jag skulle tvingas till militärtjänst ifall jag återvände. Men jag säger som min pappa: Nu är Sverige mitt land."

Under december, fram till julafton, kan du följa vår julkalender här på webben. Med filmer, bilder och berättelser från fält uppmärksammar vi vårt arbete runtom i världen. Vi vill också uppmärksamma vår kampanj "Plåstra om en sjuk värld" som pågår 29-november-31 december.