Nytt hopp för ryggmärgsskadade

I över två decennier har våld och konflikter mellan regeringsstyrkor och de tamilska tigrarna härjat i Sri Lanka.  Suvarna, 22 år, är en av många som skadades allvarligt i striderna. Nu får hon rehabilitering på Läkare Utan Gränsers projekt för krigsskadade i norra Sri Lanka.

Läkare Utan Gränsers Valeria Maglia är sjukgymnast på rehabiliteringscentret Pampaimadhu och instruerar ryggmärgsskadade patienter under dagens första sjukgymnastikpass. Efter en halvtimme har svetten på patienternas pannor brutit fram och passet kan avslutas. De flesta har så svåra skador att de sannolikt inte kommer att återfå den rörlighet de hade innan skadan. Här får de hjälp att anpassa sig till en ny verklighet som förlamade.

"Jag kunde inte göra någonting utan hjälp"

22-åriga Suvarna var lärare innan hon skadades i en explosion i april 2009.
– Förut kunde jag inte ta mig någonstans eller göra nånting utan hjälp. Nu kan jag göra allt  själv. Med rullstolen kan jag ta mig vart jag vill, berättar hon.

Suvarna skadades när hennes familj tvingades fly sitt hem under den sista fasen av konflikten mellan Sri Lankas regeringsstyrkor och de tamilska tigrarna.
– Vi flydde från vår by till ett område längs kusten där vi tog skydd i en bunker. En bomb exploderade bara några meter bort. Både jag och mina föräldrar skadades. Men min skada var mycket allvarlig eftersom jag träffades på ryggraden.

Rehabilitering i tre steg

Rehabiliteringsprocessen består av tre steg. Sjukgymnastik som ska förbättra rörligheten, omvårdnad där patienten lär sig att klä på sig och tvätta sig under de nya förutsättningarna, och stödsamtal där patienten motiveras för att klara livet efter rehabiliteringen.

– Målet är att en patient efter genomgången behandling ska lämna kliniken och börja bygga upp sitt liv på nytt. Vi kan också hjälpa till med att skaffa jobb eller utbildning, förklarar Valeria.
 
När Suvarna kommer tillbaka efter sin sjukgymnastik är hon helt utmattad. Övningarna hon får göra är uppbyggda för att ge henne så mycket rörlighet som möjligt tillbaka.
– Träningen är väldig smärtsam för mig eftersom jag inte kan lyfta mitt vänstra ben.

Smärtsam träning

Trots smärtan har Suvarna gjort stora framsteg. Nu kan hon gå några meter själv utan kryckor men hon kommer alltid att vara beroende av rullstolen. Hon understryker hur viktiga stödsamtalen är. De flesta patienter som anländer till kliniken vill bara ligga på sängen och inte göra någonting. Så var det även för Suvarna. Hon berättar att när hon först fick veta hur allvarlig hennes ryggmärgskada var trodde hon att hon aldrig skulle kunna sitta upp igen.

– Jag var så upprörd och bråkade hela tiden på min syster men det gör jag inte nu längre. Idag mår jag mycket bättre.

Oro för livet utanför sjukhuset

Att patienterna accepterar vad de råkat ut för är en viktig del i rehabiliteringen. Stödsamtalen ger dem självförtroende och styrka att stötta varandra. Och det behövs, många patienter är oroliga för livet efter rehabiliteringen.
– Läkare Utan Gränsers logistiker har anpassat allt här på kliniken efter patienternas behov. När de lämnar kliniken är förutsättningarna för att de ska kunna klara sig själva sämre. Vi gör vad vi kan för att förenkla anpassningen till det verkliga livet men vi kan inte påverka miljön patienterna är på väg till, säger Valeria.

Hittills har över 60 patienter antagits till det 3-6 månader långa rehabiliteringsprogrammet. Ett tjugotal patienter har slutfört rehabiliteringen med gott resultat.
– När jag har genomgått rehabiliteringen här kommer jag att kunna leva utan att vara beroende av någon annans hjälp. Jag kommer att kunna ta hand om mig själv och ha ett riktigt jobb, avslutar Suvarna.