"Våra hus försvann i den hungriga floden"

Översvämningarna i Pakistan är de värsta i landets historia.
Miljoner människor är i akut behov av hjälp och riskerar att bli sjuka av smutsen, hettan och bristen på rent vatten, skriver Anna Bertmar Khan från Sindhprovinsen.

Hon protesterar svagt när hennes pappa lyfter upp henne för att visa mig infektionen, en böld stor som ett ägg, på sidan av huvudet. Hon är ett och ett halvt år, kanske redan två. Jag frågar pappan hur länge hon haft bölden.
"Sedan regnen började, och våra hus försvann i den hungriga floden", säger han.

Den senaste veckan har den lilla flickan bott med sina syskon och sina föräldrar direkt på marken, ungefär tre kilometer från den plats där floden Indus har ätit upp deras hemby. Det känns som om jag befinner mig vid världens ände. I väster – öknen som sträcker ut sig mot bergen i grannprovinsen Baluchistan. I öster – floden som tog den lilla flickans hem och vatten så långt ögat når. Människorna som lever längs med floden, i Sindhs jordbrukslandskap, väntar på att vattnet ska sjunka undan igen. Många bor i utspridda, hastigt uppförda läger – tio, tjugo familjer på varje ställe. De som nyss blivit hemlösa sitter här under färgstarka, hemsydda täcken, så kallade rillis, som de spänt fast över buskage eller pinnar.

Ibland har de lyckats rädda med sig den traditionella träsängen  charpai, annars sover de direkt på marken. De har inte fått mycket hjälp och förlitar sig på givmildheten hos förbipasserande och lokalbefolkningen som delar med sig avsina magra resurser för att de hemlösa ska få något att äta. I alla läger som vi besöker är det barnen som drabbats värst, många har fått hudinfektioner till följd av smutsen, hettan och bristen på vatten att tvätta sig i. Utsattheten syns i deras ögon när de tittar på mig, och hörs i rösten när de berättar om hemmet som de förlorat.

Läkare jobbar dygnet runt

Vi lämnar flodens översvämmade stränder och tar oss in till staden Larkana, som liksom andra städer hittills klarat sig undan vattenmassorna och istället gett plats åt stora, överbefolkade läger. I Larkana trängs fler än 7 000 människor på busstationen. De får hjälp med mat och i bussterminalen finns vattenpumpar, men levnadsförhållandena är ändå fruktansvärda. 7 000 människor ska dela på tre latriner. De som lyckades rädda sin boskap vägrar att lämna dem eftersom de är rädda för stölder. Så barnen äter och sover bredvid sina trötta föräldrar, ute i det fria och omgivna av bufflar, kor och getter, utan något som helst privatliv eller skydd mot regnet och solen.

I ett litet gult tält jobbar fyra statligt anställda läkare. De är utmattade, eftersom
de extremt ohygieniska levnadsvillkoren i lägret ständigt genererar nya patienter. De yngsta barnen, som snabbt blir uttorkade om de drabbas av diarré, skickas vidare till sjukhuset. Där fylls avdelningarna snabbt av alla de tusentals patienter som kommit för att söka hjälp.

Sukkur, en sömnig stad i norra Sindh, har fått ta emot en halv miljon människor som flytt sina hem och nu lever hopträngda i 1 500 läger av varierande storlek. I lägren håller latriner på att byggas och mat och rent vatten distribueras till invånarna. Medicinsk personal anordnar mobila kliniker och jobbar dygnet runt med att stabilisera allvarliga fall av diarré och akuta luftvägsinfektioner och dessutom assistera barnafödande kvinnor.

Grävde ner barnet i sanden

Och många av flyktingarna bär på hemska historier. Gul Khatoon är änka, från Dera Allah Yar i Baluchistan. När hon och de andra i familjen hörde att vattnet var på väg började de slänga upp alla sina tillhörigheter på en lastbil. Då plötsligt kom flodvågen och Gul Khatoon skrek åt sina fyra barn att de måste ta sig upp på högre höjd. Det gjorde de också, men när vattnet svepte förbi hamnade de på andra sidan och kunde inte ta sig över till lastbilen. För Gul och de andra fanns inget val – stanna och svepas med av flodvågen, eller åka och överleva.

När jag träffar Gul, sju dagar senare, berättar hon om barnen, tre, fem, tolv och
fjorton år gamla. Några dagar senare när jag återvänder till lägret igen har hon gett sig av. Hon är på väg tillbaka hem för att söka rätt på sina barn.

I ett annat distrikt, när vattnet kom forsande mitt i natten, sprang en kvinna tillsammans med sin man och deras två dagar gamla spädbarn till en sandbank alldeles intill floden. De hade inte tid att ta med signågonting, och babyn var naken. Alla deras kläder var genomblöta och regnet fortsatte att falla i tre dagar medan de väntade på hjälp. För att rädda livet på babyn grävdemodern ett litet hål i sandbanken där hon placerade barnet och sedan täckte den lilla kroppen med varm sand. På så vis fick det skydd mot regnet och kölden.
Och barnet överlevde.

Ur tidningen Direkt nr 3 2010

Detta är en omarbetad version av en text som publicerats av Channel 4 News.