"Fred är inte vårt mål"

Att samarbeta med militären är helt fel väg att gå för hjälporganisationer. Närheten till vapnen ger inget skydd – istället kan de leda till att både hjälparbetare och kliniker blir måltavlor för attacker. Det säger Läkare Utan Gränsers landansvarige i Afghanistan, Michiel Hofman, när han nyligen besökte Sverige.

I Kabul finns ungefär 1 800 internationella hjälporganisationer. Men trots de stora behoven av humanitär hjälp i staden med omnejd, inte minst bland de 500 000 internflyktingarna i Ahmed Shah Baba-området, är det ytterst få organisationer som jobbar där.

"Pengarna finns där trupperna är"

Och skälet är enkelt: i Kabul pågår inga direkta strider. Alltså är de internationella givarna inte heller intresserade av att finansiera någon hjälpverksamhet. Dt konstaterar Michiel Hofman som är Läkare Utan Gränsers landansvarige i Afghanistan och som nyligen besökte Sverige.
– Pengarna finns där trupperna är. För givarländerna handlar det om att vinna befolkningens sympati för den militära insatsen och ett sätt är att ge stöd till humanitärt arbete i konfliktområdena. Och detta är inte bara är min personliga åsikt, utan något som påtalats av flera stora biståndsorganisationer.

Men det är en strategi som kan vara direkt livsfarlig, fortsätter han. Om en stridande part får reda på att en hjälporganisation finansieras av ett land som på ett eller annat sätt är inblandat i den militära insatsen så betraktas organisationen som en del av konflikten – och därmed som legitim måltavla för attacker.
– När jag förhandlar med talibanerna om att få tillträde till ett visst område frågar de först hur jag mår. Sen vill de veta vem som finansierar verksamheten. Så är det alltid. Och när jag då berättar att Läkare Utan Gränser inte tar emot statliga medel för arbetet i Afghanistan utan att vi enbart förlitar oss på privata gåvor, brukar det vara fritt fram.

Avgörande att stå utanför konflikten

Alla länder som ingår i den Nato-ledda ISAF-styrkan i Afghanistan, däribland Sverige, är per definition en del av den väpnade konflikten, poängterar Michiel Hofman.
– Ibland är det som om vi i Europa glömmer bort att målet med ISAF-styrkan är att slå ner upproret och försvara den sittande regeringen, med våld om så krävs. Att ett afghanskt barn tar emot en godispåse från en ISAF-soldat kan få allvarliga konsekvenser. Det kan leda till att hela familjen hotas, eftersom de har haft kontakt med ”fienden”.
– Läkare Utan Gränsers mål är inte detsamma som de väpnade styrkornas, fortsätter han. Vårt mål är inte fred i Afghanistan, även om vi som individer naturligtvis hoppas på det. Vårt uppdrag handlar om att hålla människor vid liv tillräckligt länge för att de ska få uppleva fred och ett samhälle som fungerar. Men det är inte vårt jobb att bidra till den utvecklingen, det finns det andra som kan bättre.

Fem medarbetare dödades

För 1,5 år sedan återvände Läkare Utan Gränser till Afghanistan, efter att ha lämnat landet 2004 då fem medarbetare dödades. Sedan dess har befolkningens levnadsvillkor knappast förbättrats och säkerhetsläget har på många håll försämrats, berättar Michiel Hofman.
– För att vi ska kunna arbeta gäller det att alla stridande parter förstår vad det är vi gör, att vi bistår med sjukvård. Jag har regelbundna kontakter med alla inblandade i konflikten, med talibanerna, med regeringen och även med ISAF. Jag gör ingen skillnad mellan Nato och talibanerna – för mig handlar det om att förmå alla som är beväpnade att hålla sig borta från våra kliniker. Annars vågar patienterna inte komma

På Läkare Utan Gränsers sjukhus finns inga beväpnade vakter eller någon annan skyddsutrustning. Bara en stor skylt med överkorsade vapen och en uppmaning att lämna vapnen utanför. Att en sjukvårdsinrättning är en vapenfrizon borde vara en självklarhet – i Afghanistan är det snarare undantaget.

"Människor vågar inte söka vård"

 De flesta andra hjälporganisationer, liksom Nato, gömmer sig bakom sandsäckar och taggtråd, berättar Michiel Hofman.
– Jag tycker personligen att det är svårt att se någon skillnad mellan de här sjukhusbyggnaderna och militära anläggningar. Och uppenbarligen tycker civilbefolkningen också det. Ett stort problem generellt i Afghanistan är att folk inte vågar söka vård eftersom de är så rädda – för att bli bombade av talibanerna om de uppsöker en Nato-klinik, eller av Nato om de går till en klinik som drivs av talibanerna.
– Men alla har ju behov av sjukvård, fortsätter han. Alla har en mor, en bror eller någon annan i familjen som blir sjuka eller skadas. Och de flesta vet att Läkare Utan Gränser är en medicinsk humanitär organisation. Att gömma sig bakom taggtråd och vakttorn är inte en särskilt bra strategi i dagens Afghanistan. Då är det betydligt bättre att låta produkten – sjukvården – tala för sig själv.