Ljuva toner i Nairobis slum

Ett gäng musiker, en fotograf – och en massa ungar utan något vettigt att göra. När Nils Landgrens Funk Unit mötte barnen i Kibera i Nairobi uppstod ljuv musik.

Det är trångt i Kibera. Det är fattigt. Och det luktar illa. Här i ett av Afrikas största slumområden lever närmare en miljon människor på en yta inte större än 2,5 kvadratkilometer. Varken vatten- eller avloppssystem fungerar, och kriminaliteten gör att ingen vågar sig ut efter mörkrets inbrott. I den ohälsosamma miljön frodas sjukdomar som luftvägsinfektioner och diarréer, hiv/aids och tuberkulos. Men – det är förstås inte hela bilden. Under ytan finns hoppet och viljan till förändring. Och det var detta som den svenske musikern Nils Landgren och hans Funk Unit ville ta fasta på – den där kraften som ibland kan göra underverk.
– Vi hade länge funderat på om vi skulle kunna hjälpa till på något sätt, om vi skulle kunna bli lastbilschaufförer åt Läkare Utan Gränser eller nåt sånt. Men så fick jag ett brev från min gudson som jobbade för Läkare Utan Gränser i Darfur och han skrev hur barnen och ungdomarna där hade absolut noll att göra. Och då tänkte vi att kanske kan vi bidra med det vi faktiskt är bra på, det vill säga musik.

En omtumlande upplevelse

Det berättar Nils Landgren som just nu håller på att lansera nya skivan »Funk for life«, där en del av vinsten går till Läkare Utan Gränsers arbete i Kibera. De tog kontakt med Dan Sermand, Läkare Utan Gränsers generalsekreterare. Liksom med fotografen och filmaren Mattias Klum, världsberömd för sina bilder från bland annat Borneo. Och så i höstas reste hela gänget till Kibera. Med sig hade de så många instrument de kunde bära; gitarrer, trumpeter, saxofoner, tromboner och klarinetter. Dessutom hade de ett uppdrag: att genom musikens inneboende kraft ge barnen och ungdomarna möjlighet att ha roligt och lära sig något. Kanske till och med ge dem en chans att hitta en försörjning. För medlemmarna i Funk Unit blev det ett väldigt starkt möte med männisdirekt  korna i Kibera, berättar basisten Magnum Coltrane Price.
– Även om jag varit runt en del i fattiga länder blev det här en sån… reality check. Det var en sån fysisk upplevelse, lukten av sopor och synen av människor
som såg ut att vara på sista andetaget. Det var omtumlande.

Första konserten någonsin

– Folk behöver mat och sjukvård men också inspiration och glädje, fortsätter han. Visst har skolorna behov av läroböcker och så men samtidigt såg man glädjen lysa i barnens ögon när vi jammade tillsammans. Funk Unit och barnen spelade ihop, instrumenten donerades till några skolor och sista kvällen hölls en stor konsert – den första någonsin i Kibera. Alltsammans dokumenterades av Mattias Klum, som också gjorde en musikvideo till titelspåret på skivan.
– Jag har varit på många platser i världen men aldrig jobbat med musik på det här sättet förut. Det finns en emotionell beröring i både musik och bilder som gör att man kan nå fram till människor.
– Glädjen som kraft ska inte underskattas, fortsätter han. Att ge barn och ungdomar något att göra, något de brinner för, kan vara just det som behövs för att de ska bygga upp ett positivt engagemang istället för att hamna i kriminella gäng eller så.

Leker på soptippen

Nej, för Kiberas barn och unga finns inte mycket att göra. Det berättar Kristina Bolme Kühn, sjuksköterska och Läkare Utan Gränsers ordförande. I ett år var hon projektkoordinator i Kibera med ansvar bland annat för att starta upp två nya hälsokliniker.
– Barnen drar runt eller leker på soptippen. Många hoppar av skolan eftersom lärarbristen gör att de har så lite undervisning. De som är lite äldre hänger mest. Inte minst för barnen är miljön extremt ohälsosam, berättar hon. Samtidigt är tillgången till vård ytterst marginell.
– När jag kom dit 2005 fanns det ett sjukhus utanför Kibera. Men det var ett av få sjukhus i hela Nairobi – som har tre miljoner invånare. Dessutom fick patienterna betala för vården och det hade invånarna i Kibera oftast inte råd med. Även utanför våra kliniker var det jämt långa köer men patienterna fick alltid vård och den var dessutom gratis. Vad betydde då Funk Units besök för
barnen? Svårt att säga, tycker Magnum men nog betydde det en hel del att några svenska funkmusiker besökte dem, att någon tänker på dem. Dessutom finns ju instrumenten kvar.
– Det var fantastiskt roligt att få träffa de här barnen, de var så talangfulla, säger Nils. Nu vill vi följa upp det här så fort vi kan, åka ner igen och ta med oss ännu fler instrument. Och vem vet, kanske kan vi snart ha en konsert tillsammans.

Ur Direkt #1 2010