Femte gången ut i fält

För femte gången ska Katarina Nilsson ut i fält med Läkare Utan Gränser, den här gången till Zambia för ett koleraprojekt.

– När jag började min sjuksköterskeutbildning på Röda Korsets skola var tanken att jag skulle ut i fält. Jag valde sedan Läkare Utan Gränser eftersom man får jobba på annorlunda och spännande platser, säger 36-åriga Katarina Nilsson.

Första gången hon åkte ut arbetade hon med undernäring i Angola. Katarina kunde sedan tidigare portugisiska och hennes arbete gick ut på att få upp behandlingscenter för undernärda barn.
– Jag lärde mig jättemycket. Bland annat hur snabbt man kan sätta upp ett behandlingscenter och förbättra tillvaron för många.

För ett senare uppdrag var hon i Sudan och jobbade med primärvård. Hon bodde i en hydda och gick upp vid soluppgången. Hon fick vatten i en hink och lagade egen mat, som mest bestod av konserver, bönor, linser, ris och snabbkaffe.
– Vi var två hjälparbetare som reste runt och bodde tio dagar på varje ställe. Ibland åkte vi till vår bas där tio personer arbetade.

Lycklig med små medel

Katarina Nilsson återkommer till hur mycket hon lärt sig på sina resor. Hon berättar att folk i Sudan kan vara lyckligare än i Sverige, trots umbäranden som för många av oss är svåra att förstå.
– Med små medel kan man få ett bra liv och allt behöver inte vara perfekt för att lyckan ska finnas, säger hon.

Förutom att hon ska arbeta med ett koleraprojekt i Zambia vet hon inte mycket om vad som ska ske. Hon känner ingen i projektet men oftast är det hängivna och roliga människor som arbetar i fält. Och det mesta brukar lösa sig. Rädd är hon aldrig på sina uppdrag.
– Jag har aldrig varit rädd. Folk tar hand om en och tipsar om man bör eller inte bör åka någonstans.

Hon rekommenderar andra att pröva på att arbeta för Läkare Utan Gränser.
– Det är bitvis svårt och jobbigt men man lär sig oerhört mycket, säger Katarina Nilsson.

Jag frågar vad hon gör om tio år. Först är hon tyst. Sedan ler hon.
– Jag hoppas jag fortfarande åker ut i fält.