38 sekunders förödelse

En jordbävning förstör en stad. Det tar några sekunder, så har fler än 200 000 människor dött och ännu fler skadats. När psykologen Monika Oswaldsson kom till Haiti kände hon inte igen den stad där hon jobbade i höstas. Läs dagboken från några veckor i katastrofens skugga.

När vi körde in i Port-au-Prince kände jag nästan inte igen mig. Staden var öde. Inga bilar på gatorna, få människor syntes till, och det var skrämmande tyst. Den pulserande, intensivt färgstarka och högljudda stad som jag känner var täckt av damm och en tung sötaktig doft av förruttnelse från dem som låg under de nedrasade husen. Jag möter min holländske landchef från när jag var här 2009 och i förbifarten får jag veta att alla i mitt gamla projekt klarat sig, över 300 anställda. Gode gud, vilken lättnad. Sjukhuset är förstört men jobbet fortsätter. Jag jobbar som psykolog på sjukvårdskliniken i den fattiga stadsdelen Martissant, som Läkare Utan Gränser drivit i tre år. Där började vi ta emot patienter 15 minuter efter skalvet. Sex dagar senare kom jag och då hade vi 150 patienter liggandes i rader ute på gården. Komplicerade benfrakturer, skallskador, kallbrand och brännskadade. Skadorna är hemska att se; människor som stönar av smärta, familjemedlemmar som ber till Gud, sjuksköterskor som skyndar förbi. De första intrycken är motsägelsefulla: kaos och fullkomlig koncentration. Alla vet vad de ska göra. Men tiden räcker inte till och patienterna är så många. Vi tvingas rengöra skador utan smärtlindring för att hinna med alla. Jag hittar ett överväldigat och ganska vilset team av fyra lokalanställda psykologer och socialarbetare. De behöver stöd, struktur och uppmuntran. Vi jobbar sida vid sida varje dag.

Svåra skador

Brännskadeavdelningen är värst. Det är svårt att inte vända bort blicken. Jag träffar en liten kille i stickad mössa, han ligger på en madrass, stönar, skriker hela tiden och rör sig ryckigt. Det går inte att få kontakt med honom. Men han ser inte skadad ut. Då faller mössan av och jag ser ett stort gapande hål i bakhuvudet. Jag inser att det jag ser är ett hål ända in till hjärnan. Den insikten går rakt igenom visiret och in i hjärtat. Hans pappa vaggar honom fram och åter och är oerhört orolig. "Han är så begåvad, åtta år och redan i tredje klass." Vi pratar om vikten av att fortsätta vara nära, prata med pojken, sjunga för honom. Han kanske hör ändå. Stadsdelen Cité Soleil har dåligt rykte sedan tidigare då det i princip var en krigssituation här. Hjärtat bultar lite när vi kör genom de trånga gränderna. Inne på Choscal-sjukhuset ligger patienterna under uppspända presenningar och tält. Det ligger människor överallt. Jag har ett helt nytt team på nio personer som jag snabbt måste få igång. Behoven av psykologiskt stöd är enormt. Så fort folk får veta att jag är psykolog börjar de berätta om vad som hänt dem. Berättelserna är fruktansvärda. Barn som krossats av byggnader, de fruktlösa försöken att gräva fram familjemedlemmar med bara händerna, att bära sina skadade och försöka hitta vård när alla sjukhus rasat, skräcken när efterskalven kommer, oron över hur man ska försörja familjen när man bara har ett ben. Fler läkare och sjuksköterskor anländer från andra sektioner inom Läkare Utan Gränser. Det gäller att hinna operera så mycket som möjligt. Två kirurgteam kör dygnet runt. Jag träffar en kirurg som har kört dubbla pass, han lutar huvudet mot min axel: "Det har varit en mycket tung dag, två patienter dog på bordet." En lång kram, sedan somnar han i bilen. En vecka senare har mitt team av psykologer gjort en lång resa på kort tid. De vet vad de ska göra, de lägger så mycket av sin kraft på att hjälpa patienterna och de har en helt annan energi. "Det känns bra när jag går hem, jag känner att jag gjort en skillnad för mitt folk," säger Jean Gerard innan vi skiljs åt för kvällen. Alla bor på gatan där oron för efterskalv, för de som är försvunna, för kriminella, för hur de ska klara livhanken framöver, håller dem vakna om nätterna. Ändå kommer de till jobbet, ändå vill de inte gå hem när passet är över.

Hoppas på mirakel

Skriken har tystnat nu. Det otäcka är att en liten del av mig känner det som en lättnad, den andra känner bara sorg. Den lilla killen med ett stort sår i huvudet dog för en stund sen. Med så svåra skallskador finns det inte mycket vi kan göra utom att lägga om och ge smärtstillande. Han skrek ändå, hela tiden. Neurologisk skada, sa läkaren. Jag har suttit flera gånger med honom och hans pappa som vaggat honom fram och åter, fram och åter. Jag tror att vi alla hoppades på något sorts mirakel. Det hände inte i dag.  Ibland kommer patienterna för nära. Ibland har jag svårt att hantera mina känslor. Jag sitter på huk bredvid madrassen, drar ett par djupa andetag och sen börjar jag. Lyssnar, lägger en hand på armen, försöker hjälpa dem att förstå vad som hänt, att orka, att se att det finns en framtid, att hitta deras familj. Vissa av dem kommer nära. På dagen går det bra, på kvällen är jag fullkomligt tom.

En bra dag för Jacques

Idag har jag lekt med Jacques. Han är ungefär fem år och har en skallskada efter att ha fått en mur över sig. Hans mamma dog i jordbävningen men hans pappa är hos honom. I början låg han bara på sin madrass; stönade och flaxade okoordinerat med armarna. Okontaktbar. I ren förtvivlan ville hans pappa att jag skulle adoptera honom, eftersom han trodde att jag kunde ge honom bättre vård. Jag har pratat mycket med honom om att Jacques kanske inte kan svara men att han kan känna att hans pappa finns där. Att det är viktigt att han stannar. Jag var rädd att Jacques skulle bli övergiven. Det händer ibland när förtvivlade människor inte ser någon utväg och inte orkar längre. Hans pappa lyssnade och stannade.
Såg till att han inte rev av bandagen, berättade sagor och höll om honom. Långsamt har Jacques blivit bättre. Nu kan han sitta upp och har sagt "papi".
Det var i går och hans pappas ögon lyste hela dagen. Vi har börjat stimulera honom för att stärka styrseln i kroppen och motivera till rörelse och kontakt. I dag har jag med mig en skallra med olikfärgade små klockor. När jag visar honom hur han ska göra för att pingla får jag första gången höra honom skratta. Vi undersöker noga varje klocka och pratar om färgerna. Eller rättare sagt jag pratar och han gör olika ljud för varje färg. Han sitter stadigt och kan röra handen någorlunda rytmiskt. Och han skrattar. När jag tittar över axeln på väg till nästa patient ser jag hur Jacques och hans pappa försöker räkna klockorna. I dag är en riktigt bra dag.

Ur Direkt #1 2010