"Egentligen skulle vi ha fred nu"

Efter 20 år av inbördeskrig råder officiellt fred i södra Sudan. Men våldet styr fortfarande människors liv – och tillgången till sjukvård är sämre än någonsin.

Södra Sudan. En hel befolkning i kris. Den ena humanitära nödsituationen
avlöser den andra, epidemier och undernäring är en del av människors vardag.
Liksom våld och otrygghet. Så här har det sett ut i över 20 år i den numera självstyrande regionen. Ett hörn av världen dit mediernas strålkastarljus
sällan når, trots det långa inbördeskriget mot regimen i norr då två miljoner
människor dog och dubbelt så många tvingades fly. Och trots att den humanitära situationen i dag på många sätt är värre än den var under kriget.

Annat slags våld

Efter fredsavtalet 2005 gick utvecklingen till en början åt rätt håll. Men det senaste året har förhoppningarna om en positiv utveckling kommit på skam. I rapporten »Facing up to reality« beskriver Läkare Utan Gränser hur det tilltagande våldet i södra Sudan återigen driver hundratusentals människor på flykt och reducerar tillgången till vård till ett minimum. Förra året var det våldsammaste sedan avtalet 2005. Och våldet har ändrat karaktär – från de tidigare sammandrabbningarna mellan klaner som stjäl boskap av varandra är offren nu framför allt kvinnor och barn.
– För första gången sedan fredsavtalet 2005 är det nu fler dödade än skadade i
attackerna. Det tyder på att attackerna är riktade och att syftet är att döda, säger Dan Sermand, generalsekreterare för Läkare Utan Gränser. I 30 år har Läkare Utan Gränser varit på plats i södra Sudan. Det är lång tid för en organisation som arbetar med medicinska humanitära insatser. Men så länge har människorna varit i akut behov av hjälp, ett behov som i dag alltså är minst lika omfattande som under inbördeskriget. Fast till skillnad från krigsåren har omvärldens humanitära engagemang svalnat rejält. Enligt det internationella givarsamfundet, inklusive FN och många statliga biståndsorgan, är regionen numera att betrakta som ett postkonfliktområde. Detta innebär att man istället för humanitärt stöd prioriterar mer långsiktiga utvecklingsinsatser, vilket bland annat fått till följd att den sjukvård som tillhandahölls under kriget på många håll inte finns kvar längre. I dagsläget har tre fjärdedelar av befolkningen inte ens tillgång till den mest grundläggande sjukvård. Och den vård som finns tillhandahålls i stor utsträckning av hjälporganisationer.
– Man kan inte med bästa vilja i världen säga att södra Sudan befinner sig i en utvecklingsfas. Det pågår visserligen inget krig, men definitivt en humanitär kris, konstaterar Dan.

Brist på läkemedel

Även om det investeras mycket biståndspengar för att bygga upp den krigshärjade regionen är de finansieringsmekanismer som finns på plats trögrodda och inte heller anpassade för att tackla akuta behov. Ett konkret exempel är den brist på läkemedel som inträffade under 2009 och bland annat drabbade malariasjuka. På grund av byråkratin och den långsamma processen för utbetalning av stöd hann människor dö innan förråden hade fyllts på. Och fortfarande vittnar Läkare Utan Gränsers medarbetare om en omfattande brist på läkemedel på de kliniker som drivs av häls omyndigheterna. Det råder stor brist på pengar till nödsituationer. Men i södra Sudan uppstår nödsituationer nästan jämt. Ungefär var sjätte vecka brukar Läkare Utan Gränser dra igång en ny insats – till följd av en koleraepidemi, ett utbrott av den tropiska sjukdomen kala azar eller ännu en omgång av grav undernäring. Över huvud taget är de medicinska behoven enorma på många håll i södra Sudan. Det berättar Andreas Häggström som hösten 2009 jobbade i två månader som fältkoordinator i Panyangor i delstaten Jonglei.
– Risken för undernäring finns där hela tiden, säger Andreas. Dessutom hotas befolkningen ständigt av utbrott av mässling, hjärnhinneinflammation och kolera. Det är också väldigt svårt att ta sig till ett sjukhus för operation. Vägarna är så dåliga och inte minst under regnperioden är det nästan omöjligt att ta sig fram. Ibland måste man gå i flera dagar för att komma till en klinik. Läkare Utan Gränser är ofta tvungna att hyra ett flygplan eller ta en båt för att nå ut till avlägsna byar.

Trötta på krig

När Andreas var där hade en by precis blivit utsatt för en attack. 40–50 människor hade dödats och runt 25 000 människor hade flytt. Enligt FN har den senaste tidens våldsvåg tvingat runt en kvarts miljon människor att lämna sin hem.
– Många av dem söker skydd hos släktingar och vänner i grannbyarna. Men att ta emot så många flyktingar innebär ofta en stor påfrestning på den bofasta befolkningen som själva lever med ytterst små marginaler. Så var det också i det område där jag var. Befolkningen i den by dit de flesta hade flytt hade ont om mat och många barn var på gränsen till att bli undernärda.
– För de vuxna är det som en repris på vad de upplevde under kriget, fortsätter han. Många har återvänt hem, efter att kanske ha tillbringat tio år i Kenya eller Uganda som flyktingar, och så händer samma sak igen. Ja, efter 20 års inbördeskrig har befolkningen i södra Sudan tröttnat på krig. De är trötta på att se sina barn duka under för sjukdomar som egentligen går att bota. Trötta på att bli attackerade i sina hem, av rivaliserande klaner eller av olika rebellgrupper. På senare tid har även den ugandiska rebellrörelsen Herrens motståndsarmé, känd för sin osedvanliga grymhet och sin vana att kidnappa barn, härjat i regionen. Och för människorna återstår inget annat än att än en gång fly för sina liv.
– Långsiktig utveckling är en viktig del av processen, men som situationen ser ut just nu i södra Sudan räcker det inte. Akuta humanitära insatser måste också
prioriteras, säger Dan Sermand.

Ur Direkt #1 2010