"Hopplösheten får aldrig ta över"

Det är långt från Stockholm till östra Kongo. Resan går via Rom, Etiopien, Uganda och Rwanda. Vidare med taxi över gränsen från Rwanda till södra Kivu. Till sist en bilfärd i rödbrun lervälling genom nationalparken Kahusi-Biega. Fyra dagar, tolv fastkörningar och fem bärgningar senare är målet i sikte – Kalonge.

En liten by som hälsar välkommen med ett fyrverkeri av färger, dofter och ett rogivande sorl av människor och djur. Här arbetar sjuksköterskan Lisa Rydell sedan september 2009.
– I flera år har jag drömt om att åka till just Kongo, berättar hon. Det har alltid
lockat mig, det stora mytomspunna landet mitt i Afrika. Så när de ringde från Läkare Utan Gränser och frågade om jag ville åka dit så tackade jag ja på en gång.

– Och det är just så här jag fantiserade om att det skulle vara att jobba i fält, fortsätter hon. Utan el, rinnande vatten, telefoner och internet, i en bergsby nära folket och naturen. Precis som i Kalonge.

Vi promenerar runt i byn och både barn och vuxna hejar glatt på Lisa och hennes kollegor. Teamet bor mitt i Kalonge i ett litet hus med solpaneler på taket. Det glest flätade bambustaketet som omgärdar huset lockar till tjuvkik från förbipasserande. På framsidan finns en volleybollplan med ett nät tillverkat av ett gammalt myggnät och silvertejp, och på baksidan hoppar kaniner och
marsvin i en inhägnad – inte för att de är så söta utan för att så småningom hamna på middagsbordet.

Det är vackert i Kalonge. Men ytan är förrädisk och där under lurar en annan verklighet. Det skoningslösa våldet fortsätter i oförminskad takt och sammandrabbningar mellan den kongolesiska armén FDLR och olika rebellgrupper har tvingat hundratusentals människor på flykt. Under 2009 anlände tusentals internflyktingar till Kalonge-distriktet från angränsade regioner.

Gör en insats här och nu

– Allt blir så konkret. Att vara på plats och med egna ögon bevittna alla dessa tusentals flyktingar i långa, långa rader längs vägarna berör mig enormt. Samtidigt känns det bra att vi är på plats. Även om vi inte kan förändra något i långa loppet gör vi ändå en insats här och nu, konstaterar Lisa.

Känslan av frustration och vanmakt kan också fungera som en motor, berättar
hon. Som ansvarig för fem vårdcentraler i distriktet har hon ett späckat arbetsschema, med ett besök i veckan på varje klinik. Till det kommer också diverse pappersexercis som utbetalning av löner och ansvaret för projektets apotek. Men det är resorna ut till vårdcentralerna som ger henne energi och som gör att hon orkar med de långa arbetspassen. Just den här dagen ska hon och kollegan Christophe Dumba, även han sjuksköterska, åka till vårdcentralen i Fendula.

Ensidig kost leder till undernäring

Och precis som vanligt är det avfärd redan vid halv sju på morgonen, dåliga vägar gör att färden kan ta över sex timmar. Sen återstår ett par timmars arbete
på kliniken med att ta emot patienter och ge stöd åt den lokala personalen.
– Jag och Christophe försöker maximera vårt arbete på plats. Jag bidrar med
min erfarenhet och Christophe har dessutom kunskaper om Kongo, om hur man pratar med lokala ledare och hur man närmar sig befolkningen på rätt sätt. Vi lär oss av varandra.

Läkare Utan Gränsers projekt i Kalonge startade 2008 med hälso- och sjukvård till det växande antalet internflyktingar i området, liksom med stöd till distriktssjukhuset i Kalonge och till vårdcentralerna på landsbygden.

Diagnoserna varierar, men de vanligaste sjukdomarna som behandlas är luftvägsinfektioner, malaria och diarrésjukdomar. Människorna är extremt fattiga och många av dem har tvingats lämna sina hem hals över huvud och försöker nu odla mat intill de tillfälliga bostäderna. Resultatet blir näringsfattig och ensidig kost som kassava eller ris och bananer, vilket i sin tur leder till att de mindre barnen ofta drabbas av undernäring.

Många munnar att mätta

Vid första anblicken är det svårt att tro att det nyanser av grönt så långt ögat når.  Jorden är fuktig och bördig. På den lokala torsdagsmarknaden säljs frukter, färskt kött och grönsaker i alla dess slag. Lisa förklarar också att undernäring i
sig inte är det största problemet.
– Det råder inte någon direkt matbrist, men problemet är att människor är fattiga och varje kvinna har många munnar att mätta. Undernärda barn är mer utsatta för infektioner, så om vi upptäcker undernäring försöker vi alltid att behandla det också.

Väl framme i Fendula väntar barnen i den lilla undernäringsmottagningen. Många barn på bänkarna har det för undernäring så typiska färglösa håret. Byborna iakttar Lisa nyfiket och lite misstänksamt. En kvinna som sitter halvt
gömd under sin sjal darrar av skräck. Jag frågar varför hon är rädd och får veta att hon aldrig sett en vit människa förut, och att hon har hört historier om hur
barn rövas bort av de vita spökena. Till slut övervinner mamman sin skräck för
»spöket« Lisa som – istället för att röva bort hennes barn – ger henne en ranson
med näringsberikad jordnötspasta.

Sexuellt våld utbrett

Den här dagen träffar Lisa också en sjuk flicka som behöver föras till distriktssjukhuset för vidare vård. För lokalbefolkningen finns knappt några transportmöjligheter, de flesta går till fots. Långa avstånd, liksom bristen på säkerhet, gör att Läkare Utan Gränser ofta transporterar sjuka patienter i bilen tillbaka till Kalonge.

Det sexuella våldet, som främst drabbar kvinnor men även män och barn, är
utbrett i området. Våldtäkt trasar inte bara sönder människor fysiskt utan lämnar också psykiska ärr och leder till stigmatisering och social utfrysning. Under 2009 behandlade Läkare Utan Gränser över 6 700 personer som utsatts för sexuellt våld, enbart i södra och norra Kivu, och antalet patienter ökar hela tiden. Därför fokuserar nu Läkare Utan Gränser på att ytterligare stärka och utveckla programmet för sexuellt våld som omfattar specialiserad sjukvård och psykologiskt stöd till drabbade.

Hopplösheten tar aldrig över

En annan viktig del är att nå ut bland befolkningen med information om hur
viktigt det är att söka medicinsk hjälp inom 72 timmar för att förebygga hiv och andra sexuellt överförbara sjukdomar liksom oönskade graviditeter.
– Det sexuella våldet, alla dessa historier, de är hjärtskärande och ibland alltför
overkliga för att man ska kunna ta in dem, säger Lisa.

Ja, visst kan det kännas frustrerande, inte minst känslan av att inte räcka till
när behoven är så oändliga. Men aldrig någonsin tar hopplösheten över, konstaterar hon.
– Även när det är som allra jobbigast, och känslan att inte räcka till håller
mig vaken på nätterna, så vet jag ändå att det finns inget annat ställe i världen
som jag hellre vill vara på än just här i Kalonge.

Lisa Rydell var också med i P1:s dokumentär "Kongo och natten" som sändes under sommaren 2010. Lyssna på den gripande dokumentären här. 

I södra Kivu använder Läkare Utan Gränser bland annat medel från Postkodlotteriet för sina projekt. 

Ur Direkt #2 2010