Lokalanställda arbetar trots stor sorg

Många av Läkare Utan Gränsers lokalanställda har förlorat familjemedlemmar och har fått sin tillvaro helt omkullkastad. Trots det fortsätter de arbeta för att rädda liv.

Morgonen efter jordbävningen kom doktor Philippe Brouard till arbetet på Trinitésjukhusets akutavdelning bara för att se att större delen av byggnaden hade kollapsat. Två av hans kollegor och många patienter hade omkommit. Läkare Utan Gränser evakuerade omedelbart de överlevande patienterna och behandlade dem utomhus, samtidigt som skadade från gränsande områden strömmade till sjukhuset som inte längre fanns. Under den första dagen efter jordbävningen identifierade doktor Brouard de patienter som var i störst behov av hjälp. Under andra dagen amputerade han i en improviserad operationssal.

– Patienterna försökte hela tiden få uppmärksamhet genom att röra mig, säger Brouard. ”Snälla doktorn, här, glöm mig inte!” kunde de säga. Man gör allt man kan men antalet patienter som ropar ökar hela tiden. Självklart var vi tvungna att prioritera, men när vi träffade en patient försökte vi trösta andra genom att säga något snällt: ”Oroa dig inte, vi glömmer dig inte.”

Philippe Brouard har haft tur eftersom hans familj är oskadad och hans hus fortfarande står. Men han har inte gått igenom tragedin opåverkad. 
– Man måste hela tiden fokusera på patienterna, på att behandla människor, men när du går hem ser du att mataffären har rasat ihop, att banken håller på att rasa. Det är lätt att undra hur det ska se ut om en vecka, om en månad, om ett år.

”Nu bor vi på gatorna”

Till skillnad från Philippe Brouard så har många andra av Läkare Utan Gränsers lokalanställda förlorat hem och familjemedlemmar. Charles Joseph, socialarbetare på Läkare Utan Gränsers Martissantsjukhus, förlorade en kusin och hela sitt hus i jordbävningen.
– Nu bor vi på gatan med barnen, min fru, allesammans. Jag arbetar eftersom det är en katastrof och det är mitt jobb, det är allas jobb. Om människor från andra länder kan riskera sina liv och komma hit för att hjälpa folk, då måste jag som haitier göra detsamma.

Före katastrofen hade Läkare Utan Gränser fler än 800 lokalanställda på tre sjukhus i huvudstaden. Fyra anställda dog i jordbävningen och ytterligare sex saknas.

Läkare Utan Gränsers internationelle ordförande, Christope Fournier, kom till Port-au-Prince för att under ett möte med anställda på Martissantsjukhuset ge organisationens kondoleanser till haitiska kollegor.
– Alla på Läkare Utan Gränser, över hela jorden, delar er smärta, er sorg. Vi tänker alla på er. Ni är så många som har förlorat hus, vänner, familjemedlemmar. Och ändå arbetar ni hårt för att rädda liv. Jag vill tacka er och säga att vi är alla tillsammans och stödjer er under det att ni återhämtar er från den här katastrofen.

På Port-au-Princes gator kämpar människor för att gå vidare med livet.
–  Vi är vana vid orkaner men en jordbävning var det vi minst av allt väntade oss. Haiti har förlorat både materiellt och humant kapital. Vi har förlorat stora tänkare och briljanta människor. De måste ersättas men det kommer att ta tid. Vad ska hända med det här landet? avslutar Philippe Brouard.