"Jag minns nästan varenda patient"

Sjuksköterskan Anna Thomson var på plats i Haiti bara fem dagar efter jordbävningen. En verklighet ljusår från Sverige med tusentals döende och skadade. Den första natten arbetade hon på ett sjukhus i huvudstaden Port-au-Prince.

– Jag minns en kvinna som låg på marken utanför sjukhuset. Hon var kanske tjugotre. Hennes arm höll på att ruttna bort och hon var alldeles för dålig för att rädda. Vi gav henne mycket morfin för att lindra smärtan. Under natten blev hon medvetslös och på morgonen så dog hon. Det jag minns är att det inte fanns några flugor, inte förrän vid sextiden då solen gick upp. De kom med de första solstrålarna och det var förfärligt, det var så mycket flugor.

Överbelastad flygplats

Anna och hennes team anlände med flyg men på den överbelastade flygplatsen i Port-au-Prince fanns det inte plats så i stället fick de landa i Dominikanska Republiken.  

– Amerikanerna administrerade flygplatsen och de var väldigt strikta. Man hade tjugo minuter på sig att landa och tömma planet. Vi fick inte plats så vårt plan flög till Dominikanska Republiken och därifrån åkte vi med bil in i Haiti. 

Efter åtta timmars bilfärd nådde man Port-Au-Prince. Redan i utkanten av staden vittnade raserade hus och byggnader om katastrofens förödelse.

Kaos på sjukhusområdet

– Det hade hunnit bli mörkt och vi körde genom slummen. När vi kom in på sjukhusområdet så var det bara kaos. Det låg så många människor på marken, en del var döende, en del var jättesvårt skadade och en del var stabila men det fanns ingen ordning.

Första natten blev intensiv. Personal saknades och tusentals människor behövde vård och stöd. Många behövde amputeras omedelbart för att överleva. 

– De första dygnen hade man för lite bemanning och små resurser så en del opererade dog efter ingreppen. Vi försökte i alla fall se till så att ingen dog och samtidigt ge smärtlindring till dem som var döende. Det var en väldigt jobbig natt.

Överfulla sjukhus

För att kunna avlasta de överfulla sjukhusen i området var Anna med och startade en postoperativ klinik där stabila patienter togs omhand.

– Först fick alla patienter ligga i tält eftersom de inte vågade vara inne i byggnader efter jordbävningen.

I ett samhälle som Haiti med hög brottslighet är säkerheten a och o.

– Man måste ha kontakt med gängen i området så att de inte attackerar patienter från rivaliserande gäng. Vi gör ingen skillnad på patienter, alla får hjälp, men ingen får ha några vapen med sig. Det är vi väldigt tydliga med. Har man bra kontakt med gängen så brukar det oftast inte hända något.

Starka upplevelser bearbetas hemma

I tre veckor stannade Anna i Haiti. Tre veckor som lämnat starka intryck, minnen och känslor.

– Jag minns nästan varenda patient. Tragiska händelser som jag aldrig kommer att glömma, särskilt hopplösheten med den döende kvinnan. Att hon bara fick ligga där med alla flugor. Hon hade inga släktingar, det var ingen som visste vem hon var. Det kanske fortfarande inte är någon som vet hur hon dog eller att hon dog hos oss. Det var många sådana historier den natten.

Att komma hem blir alltid en påminnelse om verkligheten. Den verklighet som vi svenskar har lyxen att vara vana vid. Där varje dag inte är en kamp för överlevnad men där alla intrycken också återvänder.

– Man hade liksom inte tid att slösa energi på att tänka när man var där. Men konstigare än att komma hem var att landa i Santo Domingo i Dominikanska Republiken, innan vi tog flyget till Sverige. Det var fullt av en massa tjocka amerikaner som semestrade. Och det kändes så absurt att veta hur jävligt folk hade det bara en timme bort, att de fick kämpa varje minut för att hitta mat och överleva dagen.