Recept som räddar liv

I Dhakas slum är en stor del av barnen undernärda. Men problemet är inte brist på mat – utan brist på kunskap. Genom att behandla barnen och samtidigt lära mammorna laga näringsrik mat vill Läkare Utan Gränser ändra på det.

Det är tidig morgon och i de trånga gränderna i Kamrangirchar råder redan full aktivitet. Det gnisslande ljudet av trä som sågas och klangen från metall som hamras blandas med en kakofoni av ljud från hundratals små fabriker. Här tillverkas allt, från tegelstenar och salt till ballonger. Alla jobbar intensivt. På de utslitna sandalerna och trötta ansiktena märks fattigdomen, som här i det största slumområdet i Bangladeshs huvudstad Dhaka är så närvarande att den nästan går att ta på. Kamrangirchar, en gång hela stadens soptipp, ligger på en halvö i floden Buriganga som sägs vara den mest förorenade floden i världen. Området sträcker sig bara över tre kvadratkilometer men här lever minst 400 000 människor tätt, tätt inpå varandra.

Kamrangirchar är resultatet av den massiva urbaniseringen i Bangladesh, en process som gjort Dhaka till den snabbast växande staden i världen. Men de stora strömmar av människor som söker sig hit i jakt på jobb och en drägligare tillvaro har också lett till att infrastruktur och offentliga institutioner haft svårt att hänga med. Till exempel är tillgången till hälso- och sjukvård extremt begränsad – i alla fall om man tillhör den majoritet av befolkningen som lever i djup fattigdom.

Mitt i detta myller av hårt arbetande män, kvinnor och barn har Läkare Utan Gränser sin verksamhet. Sedan några månader tillbaka driver man en primärvårdsklinik som riktar sig till barn under fem år och till gravida och ammande kvinnor, liksom en  klinik för undernärda barn. För här i Kamrangirchar gäller det att befinna sig nära patienterna, konstaterar Sophie
Montpelier, Läkare Utan Gränsers projektkoordinator.
– Trots att området är så litet vill folk inte komma om kliniken ligger för långt bort. Och då pratar vi inte om flera kilometer eller mil, som ofta är fallet i Afrika, utan om några hundra meter. De har så mycket att göra och så lite tid att vara
borta från familjen och jobbet. Dessutom är vägarna väldigt dåliga och att ta sig fram med ett sjukt barn kan verkligen vara en ansträngning.

Farligt flodvatten

Varje morgon ringlar sig kön lång med kvinnor i färgglada saris som har kommit till Läkare Utan Gränsers klinik med sina barn. Det räcker med en snabb blick för att konstatera att barnen är ovanligt tunna. Några meter bort plaskar de äldre barnen glatt i det gråa flodvattnet, missfärgat av giftigt avfall från fabrikerna i närheten. Textilindustrier, garvindustrier, sjukhus – alla släpper de sitt giftiga avloppsvatten rakt ut i floden.
– Många av patienterna som vi möter på kliniken lider av diarré och hudsjukdomar, berättar Sophie. Det är ett direkt resultat av de ohygieniska levnadsförhållandena och föroreningarna i området. Att komma i kontakt med flodvattnet kan vara väldigt farligt. Ofta bor familjer på tio personer tillsammans i ett litet rum och eftersom de dessutom delar avträde med  grannarna ökar risken för spridning av olika smittsamma sjukdomar.

Trots de senaste decenniernas framsteg är Bangladesh – tillsammans med Indien – fortfarande det land i världen som är hårdast drabbat av undernäring. Framför allt bland kvinnor och barn hör undernäring till vardagen. Nästan 45 procent av barnen har låg födelsevikt och runt en tredjedel av kvinnorna är undernärda. Ändå är problemet inte brist på mat, utan att kvinnorna inte har råd att köpa den, inte har tid eller helt enkelt inte vet hur de ska tillreda den, berättar Sophie.
– Undernäringen beror förstås på fattigdom men nästan i lika hög grad på bristande kunskap. De flesta här i slummen lever på en diet som består av ris och en handfull grönsaker. Men grönsakerna ger inte särskilt mycket näring eftersom de tillagas på ett sätt som gör att nästan alla viktiga näringsämnen försvinner. Först hackas de och läggs i vatten, sedan kokas de och till sist steks de.
– Man är inte heller van att äta på bestämda tider eller att förmå barn som
trilskas att äta ändå, fortsätter hon. Många småbarn får jordnötter och söta snacks som gör att de inte vill ha vanlig mat. Ofta jobbar mödrarna också på dagen och lämnar småbarnen ensamma hemma med äldre syskon. Därför brukar de inte heller amma särskilt länge.

Mediciner och amuletter

Fastän undernäring är så vanligt i Kamrangirchar betraktas det inte som en sjukdom. Ett barn som magrar och blir hängigt anses ha ett fysiskt problem, inte en sjukdom som går att behandla. Först när barnet börjar uppvisa andra symptom, som ofta hänger ihop med undernäringen, brukar familjen söka vård.

Och i Kamrangirchar finns hur många alternativ helst. Apotek och religiösa välgörare hittar man i vartenda gathörn, på marknaden säljs mediciner och amuletter och på de båda privata sjukhusen finns moderna metoder att ta till i värsta fall, om barnet blir riktigt dåligt, annars kostar de för mycket. Några offentliga sjukvårdsinrättningar finns inte här i slummen.
– På många apotek kan man bli undersökt och få läkemedel, utan att behöva
träffa en riktig läkare. Ofta är detta familjens första alternativ eftersom apoteken
finns överallt och det inte behöver bli så dyrt. Eller också självmedicinerar man,
med hjälp av preparat som man köper på marknaden. Om barnet ändå inte blir
friskt, eller om man tror att sjukdomen beror på onda andar, vänder man sig till
någon av alla de religiösa »läkare« som också finns överallt.

Knackar på i hemmen

Livet i Kamrangirchar präglas av en stark vidskeplighet. Uppfattningen att sjukdomar uppstår efter att barnet – eller modern – kommit i kontakt med onda andar gör att familjen ibland avstår från att söka vård eftersom man tänker att det inte skulle tjäna någonting till, berättar Sophie.
– Det finns många som tror att barnen kan drabbas av onda andar om de dricker
bröstmjölk eller äter en viss typ av fisk som inhandlats efter mörkrets inbrott. Då riskerar man att få känna av den dåliga vinden, Batash Laga, som sägs vara en av de vanligaste orsakerna till sjukdomar hos barn. En del mödrar ger inte heller barn med diarré extra vatten, eftersom de tror att kroppen redan innehåller för mycket vätska. I kombination med fattigdomen innebär detta ett stort hot mot hälsan.

Men i takt med att Läkare Utan Gränsers båda kliniker blir allt mer välbekanta
söker sig också allt fler familjer dit. En starkt bidragande faktor är att vården
är gratis.
– För att hitta de undernärda barnen arbetar vi med en så kallad community
based approach, vilket helt enkelt innebär att vi går hem till folk och knackar på. På så vis märker vi om det finns undernärda barn i familjen och vi får dessutom en inblick i hur folk lever, förklarar Sophie.

Även behandlingen av de undernärda barnen är i stor utsträckning hembaserad, fortsätter hon. Den första veckan gör teamen hembesök varje dag för att se till att barnen får i sig tillräckligt med Plumpy nut, en näringsberikad jordnötskräm som hjälper dem att komma upp i normal kroppsvikt. Andra veckan görs tre hembesök och den tredje veckan två besök. Och samtidigt som teamen kontrollerar att behandlingen går framåt ger man mödrarna en kurs i konsten att laga näringsrik mat, utan att de ska behöva köpa dyrare råvaror.

– Det räcker ju inte att barnen får Plumpy nut i några veckor om familjen sedan ändå går tillbaka till den näringsfattiga kosten. Därför satsar vi mycket på hälsofrämjande aktiviteter och på utbildning. När vi gör våra hembesök passar vi till exempel alltid på att lära mödrarna hur de på ett enkelt sätt kan behålla näringen i den mat de brukar laga. Vi ger dem recept och visar dem också hur viktigt det är med hygienen, till exempel att tvätta händerna innan de lagar maten.

– Det är fantastiskt att se hur snabbt barnen återhämtar sig, fortsätter Sophie.
När vi först träffar dem kan de vara väldigt svaga, jag har sett barn på fem månader som väger två kilo. Men det brukar inte ta lång tid innan de har blivit helt återställda. Och dessutom brukar mödrarna bli mycket
glada över matlagningskursen.

Ur tidningen Direkt nr 4 - 2010

Pilotprojekt i Dhaka

Att behandla undernärda barn är inget nytt för Läkare Utan Gränser. Men de
flesta insatser har skett på landsbygden i Afrika, inte i Asiens storstäder. Den snabba urbaniseringen, inte minst i Asien, leder till att en allt större del av jordens befolkning bor i städerna där de ofta hamnar i slumområden med bristfällig tillgång till hälso- och sjukvård. Verksamheten i Kamrangirchar, som inleddes i april i år, är därför ett pilotprojekt för Läkare Utan Gränser.

Läkare Utan Gränser har arbetat i Bangladesh sedan 1985 och i Dhaka sedan april 2010. Förutom undernäringsprojektet i Kamrangirchar har man på senare år även bistått med katastrofhjälp i samband med naturkatastrofer. Dessutom fortsätter arbetet med att hjälpa människor ur folkgruppen Rohingyas, som har mycket begränsad tillgång till sjukvård.