Hela byn hjälpte till att bygga landningsbana
Röja skog, bryta stubbar. Skyffla bort kullar och fylla ut gropar, med bara spadar och skottkärror till hjälp. Alltsammans jobb för totalt drygt 1 500 man i tre månader. Det låter faktiskt inte som en vanlig humanitär hjälpinsats. Men den nya landningsbanan i den centralafrikanska byn Markounda är en avgörande förutsättning för arbetet, både för Läkare Utan Gränser och andra hjälporganisationer.
Nu är Magnus Leivik tillbaka på jobbet som politisk sekreterare och administratör på landstinget i Nyköping. Men under nio månader som logistiker på ett uppdrag i Centralafrikanska republiken var en av hans viktigaste uppgifter att planera och leda bygget av en flygplats.
– Men den är så lowtech som man bara kan tänka sig, säger han ursäktande om bygget av den 1,2 kilometer långa grusbanan. Den är ändå viktig i ett land som plågas av interna strider och kriminella ligor. Landsvägsrövare gör varje vägtransport svår och riskabel.
Plan landar med förnödenheter
Nu landar plan några gånger i veckan i Markounda med förnödenheter till flera hjälporganisationer i området.
Landningsbanan fick också tas i bruk lite i förtid efter ett särskilt godkännande för att ta ut två medarbetare från en fransk hjälporganisation. De hade kidnappats några kilometer från byn tillsammans med några lokalanställda.
– Rebellgrupperna i landet kan man ha kontakt med och organisera sig efter, men de rent kriminella elementen är ett stort problem, säger Magnus Leivik.
Han kände sig själv aldrig obekväm där Läkare Utan Gränsers personal bodde i byn och hade kliniken.
– I samarbetet med samhället och de väpnade grupperna hade vi ett starkt stöd. Men vi var sällan ute på vägarna utanför byn, där de kriminella kan gömma sig i omgivningarna.
Fattigt land
Centralafrikanska republiken är ett av jordens fattigaste länder, i princip allra längst ner på alla index för fattigdom och utveckling. Landet uppmärksammas sällan i omvärlden, där det ligger mellan Tchad och Kongo, Sudan och Kamerun.
I byn Markounda har Läkare Utan gGränser ett team på fyra personer. Byn har cirka två tusen fasta invånare, just nu finns också tusen internflyktingar.
– Huvuduppdraget för oss var att bota malaria. Men eftersom de interna konflikterna har slagit ut landets egen sjukvård i området måste vi också erbjuda annan sjukvård.
Centralafrikanska republiken var inte det första mötet med fattigdom för Magnus Leivik. Han har studerat i Etiopien för FN:s livsmedelsorgan WFP.
– Men man kan aldrig bli förberedd på så mycket misär.
Kort livslängd
Den förväntade livslängden för män är 38 år i CAR. Magnus Leivik själv är 31, sju år kvar…
– Det är svårt att föreställa sig det existensiella lidande med sjukdom och för tidig död som alla lokalanställda medarbetare har upplevt på nära håll. Det som slog mig var att de ändå var så otroligt starka och kunde leva ett normalt liv, komma i tid till jobbet, göra bra ifrån sig, fungera som människor.
Man får anledning att fundera över om man själv skulle vara rustad att klara av sådana svårigheter, tycker Magnus Leivik.
– Jag blev oerhört imponerad och stärkt i min tro på människan. Och lite mer ödmjuk inför mina egna småbekymmer.
Möjliggör arbetet i fält
Logistikerna och koordinatören i ett projekt ska fixa allt som den medicinska personalen behöver för att kunna jobba. Ström, pengar, bokföring, bränsle till fordon, mat och mediciner på platsunderhåll, vakter och vaktmästare,
– Blandade uppgifter, och ingen dag blir den andra lik, konstaterar Magnus Leivik.
I det här fallet tillkom alltså också bygget av landningsbanan.Själva arbetet tog tre månader, men först måste man utse en plats och få tillstånd från myndigheterna.
– Jag ska inte klaga på byråkratin. I Sverige skulle det ha tagit tio år att få igenom planerna.
Någon ingenjör fanns inte med i bilden:
– Men det är inget tekniskt underverk på något sätt, vi hade en väldigt praktisk approach. Skogen fick fällas på en sträcka av tre kilometer för att klara inflygningen. På själva den drygt kilometerlånga banan måste alla stubbar brytas bort och marken jämnas ut. Det var det hela.
Arbete med enkla verktyg
Maskiner fanns inte på plats, förutom några motorsågar. Alla verktyg, yxor, spadar och skottkärror, fick importeras från huvudstaden. Inget hade särskilt bra kvalitet, verktygen gick sönder ofta.
Att ordna arbetskraft var förhållandevis enkelt. Lokalsamhället i området är välorganiserat, och varje kvarterschef fick komma med en lista på 100 namn från sitt område.
– Så gjorde vi ett lotteri på de personerna och affischerade varje vecka namnen på dem som vi behövde.
120 personer jobbade samtidigt, och totalt var drygt 1 500 man inblandade. På så vis spreds inkomsterna till många och många lärde också känna Läkare utan gränser och organisationens arbete.
– Med våra mått mätt fick de ingen stor lön, med det var tre gånger mer än minimilönen i landet. 1 500 centralafrikanska francs, om dagen, 30 kronor.
Ryckte själv in
Några gånger ville Magnus Leivik själv vara delaktig och känna hur det var utföra jobbet. Han tog en plats i arbetslaget:
– Jag klarade inte att gräva, hugga eller hacka någon lång stund innan händerna var uppslitna. Det var verkligen inget lätt fysiskt arbete. På håll kunde det se ut att gå långsamt, men när man själv högg in gick det snarast väldigt fort. Det var oerhört imponerande hur hårt de kunde jobba.
Fick ni kontakt med varandra när ni jobbade, tycker du?
– Många pratade inte franska, så det var svårt. Det var något annat med de närmaste medarbetarna. Men det är nog en romantisk bild att det skulle kunna uppstå något slags jämbördighet, till exempel när beslut ska fattas. Det slutar ändå med alla frågar: Vad tycker du?
Det kan kännas som ett dilemma att man aldrig kan bli jämbördig men något man måste acceptera, tror Magnus.
– Jag har ett svenskt pass, och händer det något kommer någon och hämtar mig. Man kan tycka illa om det, men världen är sådan.
Projekt med sömnsjuka
Gruppen i Markounda, som är utsänd av holländska Läkare Utan Gränser, startade också ett särskilt projekt mot sömnsjuka. Man upptäckte fler och fler sjuka och började en screening för att leta upp flera.
– Vi trodde att vi skulle hitta två-trehundra personer. Men i vissa byar var upp till 50 procent smittade. Totalt skulle det innebära mer än tusen personer.
Sömnsjuka orsakas av en parasit i blodet som sprids av tsetseflugor. Utan behandling finns det ingen chans att överleva. En särskild cellgiftbehandling under två veckor är effektiv, och gruppen i Markounda har hittills klarat alla fall utan större biverkningar.
– Det här är ett av de få ställen i världen där sömnsjuka finns kvar, man har trott att man hade parasiten under kontroll. Så det känns verkligen att Läkare Utan Gränser har gjort en stor skillnad, säger Magnus Leivik.
Text: Erik Sidenbladh
Bilder: Magnus Leivik