Läkare Utan Gränser tillbaka i Irak

I Irak har utmaningarna för det humanitära arbetet ställts på sin spets. Men nu ökar säker heten – och Läkare Utan Gränser återvänder.

Till vardags är Peter Olsson distriktsläkare på vårdcentralen i Jokkmokk. Just nu befinner han sig på ett brännskadesjukhus i Sulaimaniya i irakiska Kurdistan, som medicinskt ansvarig för Läkare Utan Gränser.

– Det är överväldigande och gripande att se patienterna när man går ronden. Flera har 50–70-procentiga brännskador. Hemma hade de legat på
intensiven allihop.

Multiresistenta bakterier

I irakiska Kurdistan märks inte mycket av den osäkerhet som fortsätter att
plåga andra delar av landet, i kölvattnet av den USA-ledda invasionen 2003.

Men inte heller här har kriget gått spårlöst förbi. Bristande tillgång till hälso- och
sjukvård under kriget har till exempel bidragit till överkonsumtion och oregelbunden användning av antibiotika, vilket gjort att multiresistenta bakterier är ett utbrett problem.

– Vi har byggt upp ett mikrobiologiskt laboratorium där vi kan diagnostisera
multiresistenta bakterier. Det är ett av de bästa labben i hela Irak, konstaterar
Peter.

På brännskadesjukhuset tar de nio internationella fältarbetarna och 300 lokalanställda varje månad emot 90 svårt brända patienter. I norra Irak är det kallt om vintern, människor värmer upp sina hem med ved och fotogen och
många olyckor sker i hemmet.

– Så här svåra brännskador är en utmaning även på de bästa sjukhusen i Europa. Men även om vi har svårt att sänka dödligheten har vårt arbete ändå
betydelse för patienterna. Vi ger dem vård i en klinisk miljö och de som inte har någon chans att överleva får åtminstone tillgång till smärtlindring och psykologiskt stöd.

Måltavla för attacker

Ända sedan USA invaderade Irak har Läkare Utan Gränser kämpat för att
kunna genomföra ett meningsfullt arbete. Olika militära och politiska aktörer
har utnyttjat de humanitära insatserna, vilket lett till att hjälporganisationer blivit måltavla för riktade attacker. I november 2004 tvingades Läkare Utan
Gränser lämna landet.

Sjuksköterskan Bo Hansson arbetade i Irak under några månader 2003, innan
teamet evakuerades.

– Den amerikanska administrationen färdades i stora konvojer, med kulsprutor
bakpå pickuperna och beväpnade vakter i civila kläder. Även den statliga biståndsorganisationen hade militär eskort, vilket gjorde det svårt att skilja mellan militär och hjälparbetare, berättar han.

Läkare Utan Gränser är vana att skyddas av sin identitet. Men i Irak var det precis tvärtom.

– Våra jeepar var inlåsta och istället hyrde vi skrotiga privatbilar som vi
körde runt i. Varken kontor eller bostäder var märkta med Läkare Utan Gränsers
logga och vi hade inte tillåtelse att bära våra vanliga t-shirts.

Bygger lokala nätverk

Sedan förra våren har säkerheten förbättrats avsevärt, vilket lett till att
Läkare Utan Gränser än en gång finns på plats inne i landet. Det berättar Jessica
Neerkorn som nyligen kom hem efter nio månader som organisationens landchef
i Irak.

– Säkerheten varierar fortfarande. Men i dag går det att ha en permanent
närvaro av internationella medarbetare i Basra i södra Irak.

De fem fältarbetarna bemannar en operationssal på sjukhuset i Basra och
utbildar den medicinska personalen i pre- och postkirurgisk vård. Verksamheten
begränsas fortfarande av att internationella hjälporganisationer ofta förknippas med de västerländska koalitionsstyrkorna.

Men genom utförliga riskbedömningar och satsningar på att bygga lokala nätverk hoppas man ändå kunna fortsätta, säger Jessica.

– Det är inte hundra procent säkert, men det är betydligt säkrare än
tidigare.