Ny ordförande gillar att tänka stort

Till vardags är hon sjuksköterska inom narkomanvården på Maria beroendecentrum i Stockholm, men också universitetslärare och forskare inom ämnet internationell hälsa. Hon har också flera års erfarenhet av hiv/aidsarbete i Afrika. Nu blir hon Läkare Utan Gränsers nya ordförande.

 
Vad är det intressantaste jobbet du haft, hittills, kanske vi ska säga?

– Hiv-projektet i Kenya. Det var utmanande och spännande. Helt otroligt att få vara med i utvecklingen från ett litet pilotprojekt till en permanent verksamhet som ska kunna tas över av kenyanerna. Och där patienterna själva tog över stora bitar av verksamheten.

– Det stora problemet var kanske motsättningen mellan att jobba i slummen på dagarna och leva som svensk hustru och mamma i en trygg och avgränsat område för västerlänningar på kvällarna. Men det är nog något som man måste leva med ute på fältet.
 
Varför ställer du nu upp på att bli ordförande?
– Ja, det undrade min son också. Vad gör man som ”ordförare”, ville han veta.

– Men jag är ju en som gillar det visionära. Att vara med och tänka stort. Att se det övergripande, diskussionen bakom och runt omkring, det är styrelsens och ordförandens uppgift.

– Har vi de visioner som behövs för verksamheten i dag? Vad är det Läkare Utan Gränser ska stå för? Hur ska vi ha en position i samhället? Finns det nya uppgifter för oss? Det är jättespännande frågor, tycker jag.
 
Kan du utlova några nya tag redan nu?
Kristina skrattar lite först. Sedan:

– Från årsmötet har vi med oss frågan om den ökande läkemedelsresistensen. Det ska vi motionera om centralt i Bryssel och driva diskussionen om vad Läkare Utan Gränser kan göra åt problemet.

Motioner kan ge resultat, vet Kristina. Tillsammans med Janne Gustavsson drev hon frågan om etiska förhållningsregler på fältet.

– Om man har visioner och kämpar för dem kan man få resultat. Men det handlar verkligen om att ”föra ordet”. Det tar mycket tid, och man vill ju inte sitta i ett diskussionsforum där man måste gå när det blir spännande.
 
Har du egentligen tid för det här uppdraget?
– Jag har just försvarat min uppsats i ämnet  internationell hälsa, så nu känner jag att jag kan andas lite. Och så ta itu med en ny uppgift.
 
Finns det något samband mellan ditt arbete med missbrukarvård här i Sverige, hiv-arbetet i Afrika och engagemanget i Läkare Utan Gränser?

– Jag började jobba med hiv/aids i Sverige innan några bromsmediciner fanns, en erfarenheten som passade perfekt när man startade ett preventionsprogram i Malawi. Det var på avdelning 53 på Södersjukhuset där man satte patienten och individens behov i centrum. Och hivsmittade var den tidens oberörbara, ingen annan i vården ville ta i dem.  Läkare Utan Gränser jobbar också för dem längst ner, där de största behoven finns. Och narkomaner är också en grupp som har stora behov och som inte riktigt passar in i den vanliga vården.

– Så för mig finns en tydlig linje i de val jag gjort, säger Kristina.
 

Hur mycket jobb är det att vara ordförande i svenska Läkare Utan Gränser?
 
– För de flesta före mig har det nog handlat om ett halvtidsjobb, men min närmaste företrädare Anneli Eriksson jobbade nästan heltid eftersom hon hade internationella engagemang också.

– Jag hoppas på några månaders tjänstledighet från mitt jobb för att se vad som behövs. Som ordförande väljs man på ett år åt gången, men jag har ställt mig till förfogande för åtminstone två år.

Text: Erik Sidenbladh

 
 
FAKTA/ Kristina Bolme Kühn
Ålder: 48 år
Familj: maken Leon Kühn, konstnär och lärare från Sydafrika, sjuårige sonen Tomas.
Yrke: sjuksköterska sedan 17 år, lärare i internationell hälsa på Uppsala universitet.
Fälterfarenhet: Totalt drygt två år på hiv/aidsprojekt för Läkare Utan Gränser i Malawi (1998) och Kenya (2004).
Aktuell: Nyvald ordförande för svenska sektionen av Läkare Utan Gränser.