När humanitär hjälp inte når fram
Somalia, Afghanistan, Irak, Darfur, Tjetjenien. Listan över konflikthärdar där Läkare Utan Gränser de senaste åren tvingats reducera verksamheten, och ibland till och med avbryta arbetet, kan göras lång.
Civilbefolkningens behov är lika omfattande som tidigare. Men en stor del av hjälpen kommer inte fram längre. Den stoppas av en brutal verklighet där hjälparbetare hindras att utföra sitt jobb, där de gång på gång hotas, rånas, kidnappas eller till och med mördas. Eller också, vilket precis inträffat i
Darfur, av att regimen förklarar de utländska hjälporganisationerna för icke önskvärda.
Att nå civila i krig och väpnade konflikter är kanske den största utmaningen som det humanitära arbetet står inför. Det säger Stephan Goetghebuer, operativ chef för Läkare Utan Gränser i Belgien.
– Det pågår färre konflikter i dag än för tio år sedan, vilket vi förstås är tacksamma för. Men de konflikter som finns är svårare att arbeta i, bristen på säkerhet gör att vi inte alltid når fram till de människor som är
i störst behov av hjälp.
Legitima måltavlor
Humanitär hjälp handlar inte om att bygga upp ett samhälle igen, eller om att bidra till att rättvisa skipas. Det handlar om att rädda liv här och nu, om att
bistå människor i dag för att de ska överleva och förhoppningsvis kunna
skapa sig ett bättre liv i morgon. När detta inte längre är möjligt, och humanitära organisationer inte längre kan göra sitt jobb, är det alltid de mest
utsatta som drabbas hårdast. Denna utveckling har till viss del med
"kriget mot terrorismen" att göra, säger Stephan.
På många platser som – åtminstone tillfälligt – blivit otillgängliga för humanitära organisationer råder en fientlig inställning till allt som kan förknippas med västerländska värderingar. Läkare Utan Gränser och andra humanitära organisationer – vars medarbetare tidigare i princip var fredade mot attacker – betraktas inte längre som neutrala utan som en del av den västerländska politiska agendan. Och därmed som legitima måltavlor för attacker.
Gränser suddas ut
I dagens konflikter är också gränsen mellan humanitära och militära insatser
betydligt suddare än tidigare. Det har till exempel blivit allt vanligare att internationella trupper som deltar i en konflikt kallar sina insatser för "humanitära" för att därigenom ge dem moralisk tyngd. På samma sätt händer det att militären ger humanitär hjälp med den ena handen – samtidigt som de med den andra försöker tillskansa sig strategisk information. Ett exempel på detta är koalitionsstyrkorna i Afghanistan, som i utbyte mot matpaket begärde att få upplysningar om talibanerna. Dessutom bidrar vissa hjälporganisationerna själva till sammanblandningen av humanitära och militära insatser, till exempel genom att använda sig av militär eskort.
Ingen politisk agenda
Att i detta klimat förklara vad just Läkare Utan Gränser representerar, att man i alla lägen står fast vid de humanitära principerna om neutralitet och oberoende, är inte det enklaste, säger Stephan.
– För fältarbetare från Europa och USA är det till exempel inte så lätt att på ett trovärdigt sätt förmedla att vi inte har en politisk agenda utan att vi sätter befolkningens bästa i första rummet, när Nato samtidigt befinner sig ett par timmar längre bort. Och även om vi inte skulle ha en enda västerlänning med i ett projekt uppfattas vi ändå ofta som en västerländsk organisation.
– I de konfliktområden där vi jobbar finns det ingen koppling mellan Läkare
Utan Gränser och västvärldens regeringar, fortsätter han. Vi tar aldrig emot
statligt stöd från regeringar som är inblandade i konflikten, och vi kommer
aldrig att vara »inbäddade« av några militära styrkor.
Strävar efter oberoende
Antalet icke-statliga organisationer som jobbar med humanitärt bistånd har
mångdubblats på senare år, konstaterar Stephan. Medan vissa av dem är helt och hållet statligt finansierade strävar andra, som Läkare Utan Gränser, hela tiden efter maximalt oberoende, särskilt i konfliktområden.
Men att få fram detta till alla parter i en stridszon är en verklig utmaning.
– Det är väldigt svårt för människor att identifiera vilka organisationer som
är "goda", det vill säga vilka som inte samarbetar med någon krigförande part.
Men vi måste hela tiden fortsätta försöka få ut budskapet att vi är neutrala. Bara genom att inte ta ställning – förutom för de nödställda – kan vi få tillträde till civila på båda sidor stridslinjen. Att arbeta i fält med humanitärt bistånd är per definition förenat med risktagande, förklarar han. Samtidigt finns det alltid en gräns för vilka risker som går att acceptera.
– Vi kommer aldrig att kunna reducera riskerna till noll. Men i dag har vi
betydligt bättre kunskaper om hur vi ska hantera riskerna än vad vi hade tidigare.
Nytt sätt att arbeta
För närvarande finns det inte någon konflikt som Läkare Utan Gränser betraktar som omöjlig att arbeta i. Däremot krävs en helt annan investering än tidigare.
– Tidigare kunde vi landa i ett sammanhang som vi visste väldigt lite
om och ändå vara skyddade, tack vare Läkare Utan Gränsers symbol. I dag krävs helt andra förberedelser och ett helt annat arbetsätt.
– Men nu är vi på väg att dra igång arbetet igen på många platser som vi tidigare lämnade på grund av den bristande säkerheten, fortsätter han. I Irak
har vi startat många nya projekt det senaste året och snart börjar vi arbeta i
Afghanistan igen. Vi ger inte upp.
FAKTA/ Humanitära principer
OPARTISKHET. Den humanitära hjälpen ges enbart utifrån behov, oavsett politisk åsikt, religion eller etnisk tillhörighet. De personer som är utsatta för den
allvarligaste och mest omedelbara faran ska alltid få hjälp först. Principen om opartiskhet är oupplösligt förenad med vår handlingsfrihet.
NEUTRALITET. Läkare Utan Gränser tar aldrig ställning i väpnade konflikter. I extrema fall där fältarbetare blir vittne till omfattande brott mot de mänskliga
rättigheterna kan organisationen göra sin röst hörd för omvärlden och fördöma övergreppen. Detta är ibland den enda utvägen för att hjälpa befolkningen
då enbart humanitär hjälp är fruktlös.
OBEROENDE. För att fritt kunna genomföra egna behovsanalyser och välja vilka insatser som ska göras strävar Läkare Utan Gränser efter största möjliga oberoende; politiskt, institutionellt och finansiellt. Genom att verksamheten
till stor del finansieras av privata, icke-öronmärkta medel ökar oberoendet. Organisationen tar också bara emot statliga medel, till exempel från Sida, i samband med insatser som inte är politiskt känsliga.