Hemma igen från Burma

Du var i Setsan, i ett område som förra våren drabbades hårt av cyklonen Nargis. Hur är situationen där i dag?

– Allting har blivit mycket bättre. Människorna är otroligt kreativa, starka och bra på att få fart på tillvaron igen. De var inte heller så allvarligt sjuka, därför avslutades projektet under den tid som jag var där.

Vilka hälsoproblem stötte du på?
– Det var vanligt med vitaminbrist, ryggproblem och högt blodtryck. Dessutom
visade det sig att tuberkulos var ganska utbrett. Jag försökte bland annat införa att alla gravida kvinnor skulle få järntabletter så att de skulle klara stora blödningar i samband med förlossningen. Vi hade också fått indikationer på att många barn var undernärda, men situationen var inte nämnvärt värre än i övriga delar av landet.

Uppdraget var inte helt lätt. Varför inte?

– Eftersom behoven bland befolkningen inte var så stora längre visste jag först inte riktigt vad jag skulle göra. Tidigare hade man inom projektet jobbat mycket med mobila kliniker men det slutade man med ungefär samtidigt som jag kom dit. Till en början satt jag mest på kontoret och ägnade mig åt administrativa uppgifter. Men senare kunde jag vara ute i fält mer och träffa patienter, vilket är vad jag trivs bäst med. Läkare Utan Gränser funderar alltid över vilken nytta en insats gör, om det kanske finns andra platser där man
behövs bättre. I sådana fall avslutas projektet.

Vad gjorde du på fritiden?

– Varje morgon halv fem gick jag ut och sprang. Det var fantastiskt att se risfälten i soluppgången. Sen gjorde jag pannkakor på söndagar, när jag var
ledig. Fast mjöl fanns inte i Setsan, så det fick jag köpa i Rangoon.

Vad har du för planer nu?

– Först och främst väntar jag på att min flickvän Stephanie ska komma
hem. Hon är också läkare och har jobbat för Läkare Utan Gränser i Jordaniens huvudstad Amman. Nu har hon fått en AT-tjänst i Mora och jag har fått jobb på kirurgen i Falun. Så vi får se hur vi gör. Det viktigaste är ju att man trivs på jobbet, sen brukar allting lösa sig.