Ej önskvärda i Darfur

Darfur brukar kallas samtidens värsta humanitära katastrof. Men i mars i år blev läkare Utan Gränser tvungna att stäbnga hälften av alla projekt i området.

Det som har hänt är en fullständig katastrof. Människor med hjärnhinneinflammation kommer inte att få behandling, inga patienter kommer att remitteras till sjukhuset och inga blir vaccinerade. Det betyder att människor kommer att dö.

Kalma-lägret – ett av världens största läger för internflyktingar. På det sex
kvadratkilometer stora området trängs hundratusen människor, de flesta flyktingar från andra delar av Darfur. Isländska Lydia Geirsdottir jobbade som
projektkoordinator i lägret till dess att två sektioner av Läkare Utan Gränser
utvisades ur landet i början av mars.

– Vi brukade kalla kliniken i Kalma-lägret för paradiset, fortsätter
hon. Den var så fin, hyddorna var gjorda av gräs och det var högt i tak så att man kunde stå upprätt. Vi hade en avdelning för grundläggande sjukvård,
en för kvinnors hälsa och dessutom en avdelning som bedrev uppsökande verksamhet.

Det var alltid extremt mycket att göra, men arbetet var också extremt väl organiserat. Insatsen i Darfur var den största i Läkare Utan Gränsers historia, med 18 000 medarbetare och över tre miljoner patientbesök sedan 2004. Men i mars fick de nederländska och franska sektionerna av Läkare Utan Gränser besked om att alla internationella medarbetare måste lämna landet. Beskedet kom i samband med att Internationella brottmålsdomstolen i Haag (ICC)  beslutade sig för att väcka åtal mot Sudans president Omar al-Bashir för krigsbrott i Darfur.

Kidnappade fältarbetare

Kort tid senare kidnappades tre utländska fältarbetare som jobbade för den belgiska sektionen. Händelsen fick en lycklig upplösning för fältarbetarna – men ledde till att även den belgiska sektionen lämnade landet. 

I dag finns tre sektioner kvar – men hälften av alla projekt har tvingats
stänga. I det fattiga och svårt konfliktdrabbade Darfur är detta en katastrof. Det var visserligen inte lätt att jobba här tidigare heller. Rån, attacker och
allmän laglöshet gjorde att arbetet vid upprepade tillfällen fick ställas in och
de internationella medarbetarna evakueras.

Men den internationella hjälpen har ändå gjort en avgörande insats när
det gäller att få ner dödlighets- och sjukdomstalen i regionen.

När beskedet kom att Läkare Utan Gränser och tolv andra internationella hjälporganisationer skulle utvisas höll Linda Persliden och hennes kollegor just
på att förbereda en omfattande vaccinationsinsats mot hjärnhinneinflammation.

Det är en mycket smittsam sjukdom, och utan behandling dör fler än
hälften av de smittade.

– Vi hade sett allt fler fall, framför allt i Kalma-lägret och hade också precis
kommit överens med myndigheterna om att vi skulle stå för vaccinationsinsatsen, berättar Linda, som i några
månader jobbade som logistiker i Nyala, huvudstad i södra Darfur där
Kalma-lägret ligger.

Avsluta omedelbart

Men i stället för att genomföra vaccinationsinsatsen fick Linda och hennes kollegor höra att myndigheterna inte längre kunde garantera deras säkerhet och
att de därför skulle evakueras till Khartoum.

Ett litet team på sex personer, däribland hon själv, blev kvar i Nyala i väntan på det slutgiltiga beskedet. Men bara en halvtimme efter att ICC gått ut med att åtal skulle väckas mot presidenten ringde Läkare Utan Gränsers landansvariga från huvudstaden och bekräftade att verksamheten genast måste avslutas. Teamet tog sig till Khartoum och efter ytterligare några dagar fick de tillåtelse att resa hem igen.

Kvar i Nyala blev den lokalanställda personalen. Och så patienterna, i lägren
och i byarna runtomkring. Sammanlagt närmare en miljon människor som i stor utsträckning varit beroende av Läkare Utan Gränser. En del medicin fanns
också kvar, men lagren var inte stora.

Aldrig rädd

– Det kändes väldigt jobbigt att lämna allting så abrupt, säger Linda. Patienterna och våra lokalanställda som jag jobbade mycket tillsammans med och som blivit mina vänner – vad har hänt med dem?

Själv kände sig Linda aldrig rädd.
– Nej, det var inte alls hotfullt på det sättet. Alla människor som vi kom i
kontakt med var fantastiska. Jag bara undrar hur det ska gå för dem nu.