19-årige Riyad förlorade sitt ben

Riyad, 19 år, kommer från staden Beit Lahia i norra Gaza. Området där han bor, Al Atatra, drabbades hårt av det israeliska angreppet mot Gaza. Den 5 januari skadades han svårt av en israelisk raket och läkarna tvingades amputera hans vänstra ben.

Två veckor efter att vapenvilan inträtt, kommer han för ett återbesök och sjukgymnastik på Läkare Utan Gränsers klinik för eftervård i Gaza stad. Här är hans berättelse:

“Jag var hemma med familjen. Det var en lugn dag, inga ljud av flygplan eller tanks så vi beslutade oss för att gå ut i solen en stund. Jag gick till en affär i närheten för att handla. Just när jag kommit tillbaka hem knackade det plötsligt på dörren. Det var grannbarnen, som var skräckslagna. Jag frågade dem vad som hänt, och de svarade: Israelerna anfaller Al Atatra, gå in med detsamma!

Sen vet jag inte vad som hände. Jag föll till marken. Jag tror jag var medvetslös några minuter. När jag vaknade till såg jag min far ligga bredvid mig, det rann blod från hans ben. Men han reste sig och lyfte upp mig med hjälp av min bror, och bar in mig. Pappa sprang för att be om hjälp. Jag låg blödande på golvet i en halvtimme.

Min fru kom skrikande och gråtande emot mig. Jag har blivit träffad, upprepade jag. Jag kommer att dö. I den stunden var allt suddigt, jag kunde inte se klart. Mina föräldrar sprang omkring och ropade på hjälp men fick ingen respons. Sen kom pappa tillbaka och hämtade mig. Han bar mig i famnen för att försöka få tag på en bil eller en ambulans. Min bror var också med. Men ingen körde förbi. Vi stod där på gatan i uppåt en och en halv timme

Av en händelse upptäckte en granne oss. Han hade en liten traktor och ville hjälpa oss men hans mor var rädd och försökte hindra honom. Han knuffade henne åt sidan och vi sju fick tränga ihop oss på den lilla traktorn. Vi låg praktiskt taget på varandra.

Vi körde långsamt, korsade en väg och kom till en annan väg. Då blev vi beskjutna. Vi backade tillbaka och började vifta med en vit flagga. Jag insåg att jag förlorat mycket blod. Jag fördes till Al Shifa-sjukhuset i Gaza stad, där jag fick en blodtransfusion. Det var fem skadade i vårt sällskap och en, min granne, dog.

Jag var medvetslös till och från men jag minns när jag träffades av raketen. Jag såg hur mitt ben nästan slitits itu. Benet låg på marken och det var bara en liten bit som förband det med resten av kroppen. När jag till slut vaknade upp på sjukhuset såg jag att benet var amputerat.

Tack gode gud – trots allt är det inte en stor sak. Jag känner mig inte missmodig. Det är klart att det är plågsamt att se andra människor gå, men det kunde ha varit mycket värre. Det här ska inte få hindra mig. Jag tänker ta min examen i geografi och jag hoppas verkligen att jag kan få ett bra jobb. Insh’ Allah!”