Tomma sjukhussängar i Helmand

Efter fem års frånvaro är Läkare Utan Gränser tillbaka i Afghanistan.

Christopher Stokes, chef för Läkare Utan Gränsers operativa center i Bryssel, har lång erfarenhet från arbete i Afghanistan och är nyss hemkommen efter en resa dit. Han menar att Läkare Utan Gränsers projekt i landet måste baseras på tre pelare för att fungera. Avgörande är att organisationen bistår med gratis sjukvård, avstår från finansiella bidrag från statliga givare och håller alla vapen borta från sjukhus.

Hälsoläget i Afghanistan är bland det värsta i världen. I ett område som Helmand är krigens ljud ständigt närvarande. Helikoptrar dånar i natten, skjutvärn och raketnedslag hörs i fjärran. Under sådana omständigheter blir vanliga hälsoproblem akuta, eftersom det är mycket farligt, på vissa platser rent av omöjligt, att förflytta sig mellan byar och städer.

Läkare Utan Gränser har precis börjat arbeta på det enda offentliga sjukhus som fortfarande fungerar i Helmand, i provinshuvudstaden Lashkargah. Sjukhuset har under de senaste åren fått mycket internationell hjälp. Ändå var det avsaknaden av patienter som slog mig när jag gick genom de olika avdelningarna. Vanligtvis är bara en tredjedel av sängarna upptagna. Också när jag var där räknade vi bara till 40 patienter på 124 sängar.

Gratis sjukvård men dyra mediciner

Varför är det så? Sanningen att säga har sjukhuset bistått med minst sagt ojämn vård. Majoriteten av personalen arbetar bara på morgnarna, för att på eftermiddagarna gå till sina jobb på privata kliniker. Den medicinska praktiken har passerat sitt bäst före-datum: för mycket läkemedel skrivs rutinmässigt ut, ibland föreskrivs sju olika antibiotika när en hade räckt. Kostnaden för medicinerna är ett annat problem. Medan sjukvården är gratis, måste patienterna själva köpa sina läkemedel från privata apotek. För fattiga familjer kan den kostnaden vara förödande, särskilt om man räknar in priset för resan att ta sig till sjukhuset. Och även om de kan betala, så är det inte ovanligt att medicinerna är av låg kvalitet eller dåliga kopior.

Avancerad utrustning samlar damm

Trots att sjukhuset inte arbetar med full kapacitet är det fullt av avancerad medicinsk utrustning som donerats från länder världen över. Digitala röntgenmaskiner från Europa och Kina, labbutrustning, kirurgiska hjälpmedel och operationslampor, några fortfarande kvar i sina kartonger, samlar damm i källaren. Det är en del av de donationer som gjorts av andra länders regeringar, via den internationella insatsstyrkan ISAF eller via direkt bilateralt bistånd.

Medan jag var på sjukhuset, kom en pojke in med mässling. Hans mamma berättade att det fanns ytterligare minst åtta barn med samma symptom i deras by. Pojken led av svåra komplikationer och behövde syrgas för att klara sig genom natten. Den enda tillgängliga syrgasmaskinen fanns på en avdelning full av andra barn där risken för smittspridning var överhängande. Trots detta var det var dit han togs. Under tiden räknade vi till åtminstone sex ouppackade syrgasgeneratorer i källaren.

Stor risk att ta sig till sjukhus

Pojken är ett av många offer för konflikten och hans tillstånd är talande för krigets långsiktiga verkan på befolkningens hälsa. Han lever i ett krigshärjat område där vaccinering är sällsynt. När han smittades av mässlingen, en sjukdom som annars enkelt kunnat förebyggas, riskerade hans mamma deras liv genom att komma till Lashkargah, men hon väntade tills det nästan var för sent. Trots åtta år av internationell hjälp och givare av medicinsk utrustning är sjukhuset inte redo att ta emot patienter och behandla dem på rätt sätt.

Tidigare lyckades en gravid kvinna, som skadads svårt i en explosion, äntligen ta sig till Lashkargah 48 timmar efter attacken. Hennes ofödda barn hade också skadats. Mamman överlevde förlossningen trots att hennes livmoder spruckit. Men barnet dog av blodförgiftning. Om hon hade lyckats ta sig till sjukhus snabbare hade bådas liv kunnat räddas.

Oberoende och neutralitet avgörande

Efter nästan fem års frånvaro, efter att fem av våra kollegor mördats i Afghanistan 2004, är Läkare Utan Gränsers återkomst försiktig. Risker vägs noggrant mot behov. Vårt enda mål är att hjälpa så många människor som möjligt att överleva konflikten. För att bli accepterad av alla stridande parter måste en medicinsk, humanitär organisation tydligt visa, och kommunicera, oberoende och neutralitet. För Läkare Utan Gränser betyder det att vi inte accepterar någon finansiering från regeringar för vårt arbete i Afghanistan och Pakistan. Alla försök från olika makter att ta kontroll eller påverka vår verksamhet avvisas.

Den en gång så tydliga uppdelningen mellan militära insatser, återuppbyggnad, utvecklingsbistånd och humanitära aktörer har blivit suddig. I dag benämns alla hjälpinsatser, även så kallade ”hearts and minds”-initiativ av väpnade styrkor, som ”humanitära”. En viktig skillnad är att humanitära organisationers arbete enbart styrs av behov, utan andra bakomliggande motiv. I Läkare Utan Gränsers fall handlar de om att bistå med omedelbar, livräddande medicinsk hjälp.  

Tydlig uppdelning mellan aktörer ett måste

Uppdelningen mellan olika aktörer måste bli tydlig eftersom humanitära organisationer som Läkare Utan Gränser bör hjälpa utsatta människor oavsett var i landet de bor eller vilka strider som utkämpas där. En organisation (eller en politisk sammanslutning), som bidrar till den ena sidan i en konflikt genom finansiering eller på annat sätt, kan inte göra det. Dessutom, att välja sida betyder att man ofta måste arbeta under väpnat beskydd, vilket kan medföra att organisationen blir ett militärt mål.

Idag har många medicinska faciliteter i Helmand rehabiliterats av ISAF och patrulleras regelbundet av NATO och afghanska trupper. De ses därför som militära mål av motståndets beväpnade grupper. Oberoende frivilligorganisationer driver samtidigt kliniker som de medvetet undviker att rusta upp för att inte sammanblandas med ISAF-stödda sjukhus. Sådana kliniker har attackerats av ISAF-styrkor, som misstagit dem för att vara gömställen för oppositionen. Resultatet är att även sjukhusen har blivit en del av slagfältet, patienter sätts i fara och människor blir allt räddare att söka sjukvård.

Strikt vapenförbud i projekten

Därför är avbeväpningen av sjukhusen, genom ett strikt vapenförbud på de kliniker där vi arbetar, central för Läkare Utan Gränsers projekt i Afghanistan. Vi ber alla parter, polis, koalitionsstyrkor och den väpnade oppositionen, att lämna sina vapen i entrén.

Förutom på sjukhuset i Lashkargah, har vi också börjat arbeta på ett sjukhus i östra Kabul. Befolkningen i staden har ökat kraftigt, när afghanska flyktingar från Pakistan börjar komma tillbaka och när allt fler internflyktingar söker skydd här. Trots stora behov och dåligt utbredd hälsovård har området ignorerats av hjälporganisationer eftersom det inte prioriteras i den policy för upprorsbekämpning som råder. Det mesta biståndet används istället till uppbyggnad av ny infrastruktur, en mycket liten del av finansieringen blir över för nödhjälp.

Fler oberoende organisationer behövs i Afghanistan

Vi har medicinska team med lokala afghanska och internationella medarbetare på sjukhusen i både Lashkargah och Kabul, där vårt mål är att bistå med livräddande sjukvård av hög kvalitet
och effektiva mediciner inom alla områden: mödravård, pediatrik, kirurgi och akutvård. En annan prioritet är att göra sjukvård tillgänglig dygnet runt, och inte bara på morgonen. Läkare Utan Gränser kommer gradvis att utöka stödet till andra sjukhus och hälsocenter på landsbygden under 2010, men i en så farlig omgivning kommer utvecklingen att gå långsamt.

Idag finns det inte tillräckligt med oberoende organisationer som bistår folket i krigsdrabbade områden i Afghanistan. I en region som Helmand är tillgången till sjukvård extremt begränsad. Tydligt är att bistånd för politiska, snarare än humanitära mål, har sina begränsningar. Den kan kanske fylla sjukhuskällare med dyr utrustning, men inte fylla sjukhussängar med patienter från konfliktens alla parter.

Christopher Stokes, chef för Läkare Utan Gränsers operativa center i Bryssel