Med passet i bakfickan

Sjuksköterskan Katrin Kisswani är ny medlem i Läkare Utan Gränsers akutteam. I en dag var hon på jobbet – sedan skickades hon till Filippinerna för att hjälpa till i arbetet efter de svåra översvämningarna.

Vad gör du i Filippinerna?

– Jag och mitt team är i Laguna Bay, söder om huvudstaden Manila. Vi har utvärderat läget, besökt byar och områden på landsbygden för att se hur befolkningen har påverkats och om de får den hjälp de behöver. I mer svårtillgängliga områden finns grupper av människor som fortfarande behöver hjälp. I Laguna Bay finns det en stor sjö och befolkningen som bor närmast har också drabbats hårdast. Vi har bistått med primärvård genom mobila kliniker och delat ut hygienkit, rep och plastpresenningar för att folk ska kunna förstärka de tillfälliga hyddor som de byggt när deras hus förstördes. I områden nära bergstrakter har regnvattnet forsat ner och orsakat stor skada.

Hur ser det ut där ni jobbar?

 – På flera håll är vägarna fortfarande översvämmade så för att ta oss fram måste vi hyra en båt. På många ställen har evakueringscentra upprättats i skolor.
– I ett klassrum kan det bo 10–20 familjer och eftersom en familj oftast består av 5–6 personer är det väldigt trångt.

Vad har varit den största utmaningen
för dig under det här uppdraget?

– Jag har aldrig jobbat med en naturkatastrof tidigare. De sex uppdrag som jag gjort för Läkare Utan Gränser hittills har framför allt varit i krigszoner. Det är inte alltid så lätt att förstå hur man bäst kan hjälpa folk. Förstörelsen och hjälpbehoven är inte alltid så uppenbara när man ser sig omkring. Därför är det viktigt att man ger sig ut och hittar de områden som behöver hjälp.

Hur håller man humöret uppe som hjälparbetare i sådana här situationer?

– Jag är väldigt imponerad av hur vänliga människorna är. Man knackar på dörren och ber att få ställa några frågor utan att man egentligen har någonting att erbjuda. Ändå ler folk och är välkomnande och samarbetsvilliga. De vet att effekterna av översvämningarna kommer att leva kvar länge. Men de har hittat egna lösningar och sätt att leva. Att se det ger mig en enorm styrka.

Har du någon fritid när du är ute på sådana här uppdrag?

– Nej. Det är jobb hela tiden. Men vi
har inte arbetat 24 timmar om dygnet så det har varit hanterbart. Man får
försöka ha någon form av socialt liv med det lilla team man har, och äta när
det går.

Hur viktigt är det att organisationer som Läkare Utan Gränser finns på plats vid den här typen av katastrofer?

– Det är jätteviktigt. De medicinska behoven brukar komma först efter några veckor vid översvämningar. Då är det bra att man finns på plats och redan har utvärderat behoven så att man kan agera snabbt.

Vilka är de medicinska behoven?

– När man går omkring i vatten på det här sättet får man ofta hudinfektioner, både bakteriella och svampinfektioner. Hudinfektioner är svåra att komma åt, men det finns behandling. Där det är trångbott riskerar folk att få luftvägsinfektioner, och vid dåliga hygienförhållanden finns det risk för smittsamma diarréer. 

Ur Direkt #4 2009