Hostan som världen glömde

Behandlingen mot tuberkulos har 50 år på nacken, diagnosmetoderna mer än hundra. Men nu är sjukdomen på väg tillbaka i Europa – och kanske är det de fattigas chans.

För 25 år sedan trodde de flesta experter att tuberkulos skulle vara utrotat till år 2000. I alla fall i rika länder. Utvecklingen var entydigt positiv och även om de behandlingsmetoder som fanns var ålderdomliga och bitvis gav svåra biverkningar så blev ju nästan alla helt friska. Fast… vänta nu. Hade man inte glömt något? Jo, det hade man. Man hade »glömt« alla de miljoner och åter miljoner människor i fattiga länder som bar på tuberkulosbakterierna. Långt ifrån alla var sjuka, men smittan fanns där latent och för dem som insjuknade fanns så gott som inget hopp. Någon behandling var det sällan tal om. Oftast blev
sjukdomen aldrig ens diagnostiserad. Och så gick det som det så ofta gör med smittsamma sjukdomar; på 90-talet började kurvan stiga uppåt igen även i vår del av världen. I dag finns stora patientgrupper inom EU, och många av dem
har smittats av bakteriestammar som är resistenta mot flera av de läkemedel som används i behandlingen. Denna situation har lett till ett helt nytt politiskt
intresse för sjukdomen, konstaterar Gunilla Källenius, professor vid Karolinska institutet och tidigare ansvarig för landets referenslaboratorium vid Smittskyddsinstitutet.
– Till skillnad från hiv har tuberkulos saknat starka lobbygrupper i västvärlden.
Eftersom antalet smittade i rika länder har varit så få har det inte heller funnits några ekonomiska incitament för läkemedelsbolagen att ta fram nya behandlingsmetoder. Men nu har man börjat se tuberkulos som ett hot även inom EU, vilket inte är till nackdel för resten av världen.

Var tredje människa smittad

För det är just i resten av världen som tuberkulos skördar så gott som alla sina
offer. Varje år dör 1,7 miljoner människor i tbc. En tredjedel av jordens befolkning är smittad. I vissa länder nästan alla. Samtidigt är läkemedlen åldersdigna, ineffektiva och kan ge allvarliga biverkningar. Och diagnosmetoderna är otillräckliga eller alltför sofistikerade för att kunna användas i fattiga miljöer. Att behandla tbc tar minst sex månader,
och under den tiden måste patienten varje dag infinna sig på kliniken för att
få sin medicin. Vid resistenta former av sjukdomen kan behandlingen ta upp till
två år. Och för dem som smittats av extremt resistent tbc finns i dag ingen
behandling över huvud taget.
– Att så många blir resistenta beror framför allt på den långa behandlingstiden,
förklarar Gunilla Källenius. Det räcker att man slarvar lite grann för att
det ska finnas risk att man utvecklar resistens. Därför är kortare behandlingstid
avgörande. Tbc tillhör de sjukdomar som Världshälsoorganisationen har klassat
som försummade, vilket innebär att de är ”bortglömda” av såväl regeringar och
internationella organisationer som av medier och läkemedelsindustrin. Hit hör
även många andra sjukdomar som Läkare Utan Gränser behandlar, till
exempel sömnsjuka, chagas sjukdom och kala azar. Men trots att framför allt
tbc även finns i västvärlden hamnar sjukdomen långt ner på den forskningspolitiska dagordningen.

Sverige gör inte tillräckligt

Ändå går det att ta fram mediciner som ger effekt snabbare, det är Gunilla
Käll enius övertygad om. Likaså att det är möjligt att hitta bättre diagnosmetoder än de som används i dag i fattiga länder – och som härrör från 1880-talet.

– Ja, jag är övertygad om att det är möjligt. Forskningen har tagit fart på senare år, mycket tack vare Bill och Melinda Gates-stiftelsen som lyft frågan och bidragit med stora belopp. Däremot tror jag inte att läkemedelsindustrin är beredd att satsa på forskning kring tuberkulos. Inte heller Sverige gör särskilt mycket för att bidra till utvecklingen av nya behandlingsmodeller och diagnosverktyg, fortsätter hon.
– Nej, vi gör inte alls tillräckligt. Sverige har tagit på sig att satsa en halv miljard kronor om året på forskning, behandling och prevention av fattigdomsrelaterade sjukdomar, bland annat tuberkulos. Men de pengar som är
avsatta för det här ändamålet har bara försvunnit och istället har forskningsanslagen dragits ner. Det tycker jag minst sagt är upprörande. 

Ur Direkt #4 2009