En dag i världen 2009

Överallt, i alla Läkare Utan Gränsers projekt, är det sjuksköterskorna som bär upp verksamheten. Det är sjuksköterskor som ansvarar för den dagliga verksamheten på kliniken, som fixar personal och läkemedel – och som ofta måste trolla med knäna.

KARIN LAGERKVIST SJUKSKÖTERSKA ISTMINA, COLOMBIA

Det är gryning och dimman slingrar sig över regnskogen och floden San Juan. Jag sitter i en båt tillsammans med mitt team på väg ut till en av våra hälsocentraler. När vi kommer fram är kön av väntande patienter redan lång. Det är mödrahälsovård blandat med parasitsjukdomen kala azar, lunginflammationer, malaria och en man som huggit sig i benet med en machete. Plötslig blir det liv och rörelse vid en kanot som just lagt till vid flodkanten. Som ansvarig för teamets säkerhet blir jag orolig. Tillhör de någon av de väpnade grupperna? Det visar sig snabbt att det är ett akutfall, en ung man har blivit förgiftad av insektsgift när han besprutade sina odlingar. Han är i dåligt skick men blir tack och lov bättre efter vår enkla behandling med tvättning och dropp. Så har det blivit mörkt och det är dags att stänga för dagen. Efter middag kryper jag trött in i tältet och konstaterar att jag är nöjd med dagen.

SARA HJALMARSSON FÄLTKOORDINATOR JOHANNESBURG, SYDAFRIKA

Imorse väntade en höggravid kvinna utanför kliniken. I vanliga fall remitterar vi alla förlossningar och har inte utrustning eller barnmorskor hos oss, men denna kvinna kom till oss just i det ögonblick då bebisarna ville komma ut. Kliniken var fortfarande stängd och utan personal. Till råga på allt var detta en tvillingförlossning! Paniken steg i mig, jag är ju inte barnmorska! Men jag försökte intala mig att barnafödande är det mest naturliga i världen... Jag hann inte mer än få på mig handskarna innan första flickan landade i min famn. Några minuter senare tittade ett par fötter fram och nästa flicka kom ut. Mamman är flykting från Zimbabwe och har sökt skydd i en kyrka bredvid vår klinik. Vi har just nu ett mässlingsutbrott i Johannesburg så i kväll ska vi vaccinera 500 flyktingbarn som bor i samma kyrka. Förra veckan vaccinerade vi 1 000 barn, men vi måste nå fler om vi ska kunna få stopp på utbrottet.

FREDRIK STRÖM SJUKSKÖTERSKA GOMA, KONGO-KINSHASA

Klockan är sju på morgonen när jag och teamet kör iväg. Framme vid hälsocentralen i Ngungu går vi en runda tillsammans med en av de lokala sjuksköterskorna för att se om det finns akuta fall som behöver föras till sjukhuset där resten av mitt team jobbar. När inte vi är på plats måste akut sjuka patienter själva ta sig till sjukhuset, antingen på flaket på en lastbil eller så blir de burna av anhöriga på en bår som mer liknar en avlång korg. En resa som kan ta tio timmar. Just när vi ska gå kommer en pappa bärande på sin lilla flicka. Hon har svårt att andas, är medvetslös och har kramper. Vi ger kramplösande läkemedel och antibiotika och ger oss av mot sjukhuset i hopp om att läget inte ska förvärras. Det är mitt i regnperioden så vägen upp mot sjukhuset består mest av lera. På sjukhuset överlämnar vi an - svaret för patienterna och hoppas att det ska lösa sig för flickan. Här finns ju trots allt intensivvård, i form av syrgas… P.S. Flickan hade hjärnhinne - inflammation och klarade sig.

SASKIA TITMAN, OPERATIONSOCH NARKOSSJUKSKÖTERSKA AWEIL, SUDAN

Sitter under mangoträdet och svettas. Både i går och i dag hade vi massor att göra på operation. Det är min uppgift att ta hand om alla brännskadade barn eftersom deras skador läggs om på operation under narkos. I går skar vi en liten flicka i handen för att frigöra fingrarna som höll på att klämmas in på grund av ödem och ärr. Till vår hjälp hade vi en bok om kirurgi i utvecklingsländer… Här händer så mycket som vi egentligen inte kan men måste klara med hjälp av dessa böcker. Barnet som vi amputerade benet på mår bra och har nu fått ett par kryckor. Vi har också haft ett par kejsarsnitt och i dag även ett utomkvedshavandeskap. Mitt under operationen svimmade assistenten så det blev lite extra ”action”… I går kväll tillbringade jag en stund i förlossningsrummet. Kvinnorna är helt otroliga. En kvinna fick hjälp med vakumsug för att få ut barnet och moderkaka. Så fort de var ute hoppade hon ner från britsen, rakt ner i en pöl med blod på golvet, rättade till kjolen och gick ut.

KRISTINA BOLME KÜHN SJUKSKÖTERSKA, ORDFÖRANDE FÖR LÄKARE UTAN GRÄNSER

På väg till bussen på morgonen. Fick jag nu med mig allt? Jag hade väl aldrig trott att det i min nya roll skulle bli en sådan utmaning att packa väskan; datorn, utskrifter för dagens möten och föreläsningar och alltid nåt material som jag kan titta på under vägen. Just i dag ska jag till Postkodlotteriet och ta emot en check. Jag övar på att få sagt det som jag vill säga på 30 sekunder utan att låta forcerad. Solen skiner och höstfärgerna sprakar. Tillbaka på kontoret kopplar jag upp mig till en telefonkonferens med kollegor i Paris. Vid dessa möten slår det mig ofta att jag faktiskt är med och bidrar till att vi inom Läkare Utan Gränser blir en bättre organisation. Det känns stort och jag blir ödmjuk när jag tänker på den gången i Malawi, på mitt första uppdrag i fält, då jag trött och full av upplevelser kände mig långt ifrån alla beslut. På kvällen är det dags att öppna årets Filmvecka, med filmer och föredrag om livet i fält. Jag är lite nervös. Men det går snabbt över när jag börjar prata om människor som jag mött under uppdrag i världen. Än en gång tar entusiasmen över.

ULRIKA HEDBERG MEDICINSK KOORDINATOR KITCHANGA, KONGO-KINSHASA

Idag är det söndag, vår lediga dag, så min man Per (logistisk koordinator) och jag går ut på promenad. Vi skojar om att det är ganska annorlunda mot att strosa på Avenyn hemma i Göteborg. Vi är de enda icke-afrikanerna, så folk är nyfikna och ropar “Muzungu” (viting) efter oss. Inne i lägret är det omöjligt att hålla Pers hand när fem barn klänger på varje arm. Människorna har bott här i mer än två år. Livet är väldigt tufft, de äger sällan mer än en filt, ett vattenkrus och nån kastrull. Bland kvinnorna är det många som besöker vårt center för våldtagna. Men samtidigt är de så glada när vi kommer. De vet att vi ger gratis sjukvård och att vi hjälper deras barn att överleva. En nästan overklig känsla – hur mycket lilla jag faktiskt betyder för dessa människor genom den hjälp vi kan ge. På hemvägen möter vi militärer med granatkastare och automatvapen, en syn som många av barnen har vuxit upp med. Nu är det kväll. Jag sitter i sängen med öppet fönster och lyssnar på sorlet från barnen därute. I morgon börjar en ny vecka med mycket jobb, nya utmaningar, en del frustrationer och en härlig känsla av att man gör något gott för någon annan.

Ur Direkt #4 2009