I kolerans spår

I början av 2009 uppmärksammade Läkare Utan Gränser den allvariga humanitära medicinska situationen i Zimbabwe genom rapporten ”Beyond Cholera”. Sprickorna i landets sjukvård blev tydliga i det kolerautbrott som kostade tusentals människor livet. Intervju med Rian van de Braak, Läkare Utan Gränsers landansvarige i Zimbabwe.

I början av året stod Zimbabwes sjukvårdssystem inför en total kollaps, sjukhus tvingades stänga på grund av brist på material och personal. Hur ser sjukvården ut idag?

De sista månaderna har vissa förbättringar skett. Bland annat har en liten lön kunnat betalas ut till sjukvårdspersonal, vilket har lockat tillbaka dem till arbetet. Bristen på sjukvårdsmaterial är fortfarande ett stort problem, trots att lagren fyllts på i huvudstaden Harare är det svårt att nå ut till hela landet. Vissa sjukhus har också börjat kräva patientavgifter vilket gör det omöjligt för många människor att söka vård.

Nära 100 000 människor har smittats av kolera i år, men sedan maj har antalet smittade minskat. Betyder det att faran är över?

Nej, tyvärr. Det finns stor risk för nya kolerautbrott i samband med regnperioden. Orsakerna till att smittan spreds så snabbt, dåliga vatten- och avloppssystem, har inte åtgärdats. Flera hjälporganisationer bygger avloppsbrunnar i de svårt drabbade områdena men det är en kamp mot klockan. Läkare Utan Gränser är däremot beredda att agera direkt vid nästa utbrott, vi har redan nödvändiga resurser på plats i landet, både vad gäller material och personal.

Zimbabwes kollapsade sjukvårdssystem gjorde också att många hivpositiva inte fick vård. I ett land där 15 procent av befolkningen är hivpositiva är det ett stort problem. Hur ser situationen ut nu?

Den är mycket allvarlig. Varje dag dör 400 människor i Zimbabwe av hiv/aids-relaterade sjukdomar. Om man jämför med kolerautbrottet, där 4000 människor dog under nio månader, dör lika många hivpositiva under två veckor. Varje månad, året runt. Bara 20 procent har tillgång till de antivirala läkemedel som de behöver och planerna på ett mer omfattande behandlingsprogram har gått i stå.

Finns det tillräckligt med mat? I februari, när matbristen var som störst, var över fem miljoner människor beroende av internationell hjälp.

Det är något bättre. Under matbristen behandlade vi 150 barn om dagen på vår näringsklinik i Epworth. Nu är antalet nere i 10-15 barn per dag. Däremot har vi märkt att det råder stor brist på mat i Zimbabwes fängelser och att många av fångarna är akut undernärda. Därför har vi startat en särskild insats där.

Robert Mugabe sitter fortfarande vid makten men sedan början av året är oppositionsledaren Morgan Tsvangirai premiärminister. Är det lättare att arbeta med den nya samlingsregeringen?

Ja, det har blivit något enklare. Regeringen är samarbetsvillig i kontakterna med de internationella organisationer som finns i landet. Ett tecken på det är att justitieministeriet erkände problemen i fängelserna och gav oss tillstånd att jobba där. Men det finns fortfarande vissa hinder, som till exempel den långa och komplicerade processen för att få tillfälliga arbetstillstånd för internationell personal.

Vilken är Zimbabwes största utmaning?

Landets befolkning har fortfarande inte tillräcklig tillgång till sjukvård, ett stort antal människor dör i aids och nästa kolerautbrott står för dörren. Givarländer borde se över embargot som råder för bistånd till Zimbabwe och rikta hjälpen till de områden som behöver den bäst. Regeringen måste också lätta på de hinder som finns för internationella hjälporganisationer.