Ett liv i skräck

När LRA:s skoningslösa attacker trappats upp i gränsområdet mellan Kongo-Kinshasa och Sudan har tiotusentals människor tvingats på flykt. 16-årige Mboli hann inte fly när LRA attackerade hans by i januari. Han fördes bort tillsammans med ett tjugotal andra barn, däribland hans bror.

När ugandiska, kongolesiska och sudanesiska regeringsstyrkor i en gemensam offensiv i början av året försökte slå ner LRA ledde det bara till att rebellernas våld mot civilbefolkningen förvärrades. I LRA:s attacker plundras ofta hela byar, civila hackas ihjäl med machete, kvinnor och barn kidnappas och används som sexslavar eller bärhjälp.

– De dödade dem som passerade oss på vägen, berättar Mboli. De slog människor med käppar, högg dem med bajonetter och slängde kropparna i floden. Jag var rädd att de skulle döda mig också om jag stannade till för att vila så jag gick och gick, trots att ryggsäcken som jag tvingats bära var så tung.

Enligt officiella siffror har nära 250 000 kongoleser drivits på flykt för att undkomma LRA:s våldsamma attacker. Många har flytt till Sudan, där de sökt skydd i gränsprovinserna Central och Western Equatoria. Men även där har attacker från LRA förekommit, vilket lett till att också den sudanesiska befolkningen tvingats fly. FN:s samordning för humanitär hjälp uppskattar att det finns 50 000 kongolesiska och sudanesiska flyktingar i området.

Ingen tid att begrava de döda

Efter tre dagar i LRA:s våld släpptes Mboli tillsammans med några andra pojkar. De beordrades att springa iväg och Mboli fick inte säga hej då till sin bror Muka. När Mboli kom tillbaka till sin förstörda by hade alla flytt därifrån.

– Mina föräldrar hade gömt sig i skogen för att se om vi skulle komma tillbaka. När jag berättade att Muka fortfarande var tillfångatagen började pappa att gråta. Men han sa att vi inte hade tid att vänta på honom, vi var tvungna att fly. 

I paniken som råder efter en attack finns det sällan tid att vänta på de långsammaste och de äldsta, ingen tid att begrava de döda. De viktigaste ägodelarna samlas ihop, hyddor och hus överges och den svåra färden mot gränsen börjar.

Riskfylld resa genom djungeln

De flesta av dem som drabbats av LRA:s våld flyr genom den täta regnskogen som utgör gränsen mellan Kongo-Kinshasa och Sudan. De måste ständigt vara på sin vakt för att inte överrumplas av rebeller eller vilda djur. För att överleva äter de rötter och dricker det vatten som de kommer över.

De som lyckas ta sig hela vägen till Sudan söker antingen hjälp i de nyuppsatta flyktinglägren eller bygger egna, tillfälliga skydd i sudanesiska byar. Ofta stannar flyktingarna nära de vägar som leder tillbaka till Kongo med hopp om att träffa, eller höra något om, anhöriga som lämnades kvar.

Ytterligare nöd i hårt drabbat land

I södra Sudan är situationen redan svår. Läget i området är spänt med våldsamma sammandrabbningar mellan olika grupper, utbredd fattigdom och svårigheter att möta även människors mest grundläggande behov.

– Det är sorgligt att dessa människor söker skydd i ett så osäkert område, säger Karl Nawesi, ansvarig för Läkare Utan Gränsers projekt i södra Sudan. Våra team kämpar redan för att möta de enorma behov som finns bland den sudanesiska befolkningen. Ändå säger våra patienter från Kongo att de känner sig tryggare här, trots att LRA-attacker förekommit även i det här området.

Läkare Utan Gränser driver akutinsats

När flyktingarna började strömma över gränsen startade Läkare Utan Gränser, som redan drev flera projekt i området, en akutinsats för att bistå de drabbade med sjukvård, skydd, rent vatten och sanitet.

Karl fortsätter:
– Människor som flyr är i akut behov av hjälp. När vi öppnade en klinik i ett av flyktinglägren kom över 500 människor dit under första veckan. Tänk dig en höggravid kvinna som flytt genom djungeln, till ett främmande land, för att föda sitt barn. Vi kan erbjuda henne en säker förlossning och försäkra att hon och andra i hennes situation behandlas med värdighet.

Aldrig mer sinnesro

Sjukvård, skydd, mat och rent vatten utgör de mest grundläggande behoven för dem som flytt. Men många flyktingar bär också på svåra trauman efter ett liv i ständig skräck. Utöver att ha förlorat sina nära och kära har många också förlorat trygghet och sinnesro. Läkare Utan Gränser driver därför särskilda projekt med fokus på mental hälsa. Hittills har 300 människor fått psykologstöd, både individuellt och i gruppsessioner.

– Jag kommer aldrig att glömma en kvinna. Hon brukade sitta och gråta under ett träd i lägret. Hon såg sin dotter våldtas och sedan föras bort. Hon visste inte om hon fortfarande levde, minns Francesca Mangia, fältkoordinator för Läkare Utan Gränser i flyktinglägret i Central Equatorial State.  Våldet har förstört så många liv. Människor kan inte längre sova, de är rädda för att sluta ögonen eftersom deras byar attackerades nattetid.

Fyra månader efter det att Mboli och hans familj kom till Sudan fick de reda på att brodern Muka lyckats fly från LRA och att han nu befann sig på sjukhus i Kongo. Men det är en liten tröst.

– Jag är så orolig för Muka, för vad som ska hända med oss. LRA är fortfarande i mitt hem, i Kongo. Jag har flytt till Sudan, men de finns här också. Det tjänar ingenting till att tänka på framtiden. Vilken framtid?

Fotografen Brendan Bannon kommenterar sina egna bilder från den bortglömda krisen i norra Kongo-Kinshasa: