Lång vandring när svensk läkare träffade patienter i Nepal

Två vårdcentraler i väglösa byar i Nepal var i sex månader läkaren Helena Frielingsdorfs arbetsplats. Åtta timmars vandring dit, tre dagar på plats med flera hundra patienter varje dag, och så en dags vandring tillbaka till bassjukhuset.
– Det var tufft, men jag behövde aldrig tvivla på att jag gjorde nytta. För det gjorde jag varje dag, säger hon.

För några veckor sedan kom Helena hem. I Sverige jobbar hon just nu på Karolinska sjukhusets psykakut och siktar på en specialisering som psykiater.  

När hon blundar och tänker tillbaka på tiden i Nepal ser hon berg och vackra vyer, människor i färgstarka kläder, vänliga men väldigt fattiga. Barnen är smutsiga och har trasiga kläder men i vardagen finns också mycket musik och dans. 

Turistvackra bilder, men Helena minns också alla patienter, hundratals varje dag utanför klinikerna med mycket enkel sjukvårdsutrustning.

– Men efter ett tag förstod jag att jag kunde göra mycket mer än vad jag trodde. Fast en del sjukdomar hade jag knappast stött på tidigare, som spetälska, tuberkulos och tyfoidfeber. Och ett undernärt barn hade jag aldrig sett.

Mobila kliniker

Helena jobbade med uppsökande verksamhet på mobila kliniker i byarna Sukatiya och Kumalgaon i provinsen Kalikot, med ett distriktssjukhus i Manma som bas. På sjukhuset fanns från Läkare utan gränser också en kirurg från Sudan och en barnläkare från Filippinerna. I Helenas team ingick nepalesiska sjukvårdsarbetare, totalt sex personer och några bärare.

Ryggen var enda transportmedlet, fötterna det enda kommunikationssättet för alla.
– Det gick aldrig att gå två personer i bredd på stigarna. Första gången tog vandringen nio timmar, det var tuffare än jag räknat med. Sedan blev det lättare, jag lärde mig var det var säkert att sätta fötterna.

Tre fokus för projekt

Läkare utan gränsers projekt hade tre fokus: nutritionsinsatser för gravt undernärda barn mellan sex månader och fem år, mödravård och en kampanj för att föda på sjukhus, och så allmänmedicinsk vård.

– Somliga patienter var väldigt allvarligt sjuka, med infektioner och brännskador. I byarna kunde vi göra enkla kirurgiska ingrepp men inga större operationer. De fallen fick remitteras till distrikssjukhuset.

Där kunde man göra operationer, men röntgen och ultraljud saknades eftersom el inte drogs in förrän i vintras av Läkare utan gränser.

– Jag fick ju trösta mig med att jag var mycket bättre än ingenting. De som var allvarligare sjuka skickade vi till sjukhuset, och om resurser saknades där kunde vi ibland vi ordna en helikopter till högre centra i speciella fall. Och det var ingen som dog på grund av min otillräcklighet.

Många patienter

De nepalesiska sjukvårdarna var jätteduktiga, tycker Helena, men de flesta patienterna ville helst bli undersökta av den vita, som de sade ”amerikanska”, läkaren. Fler och fler patienter kom varje månad.

Förlossningar hade Helena från början inte jättemycket erfarenhet av, men teoretiskt kunde hon en del. Och tillsammans med barnmorskor som kunde det praktiska fungerade det bra.

Området i Nepal är numera politiskt lugnt. Helena kunde röra sig fritt, gå mellan byar med vänliga människor.

– Jag kunde jobba hela tiden, i ett team med jättebra samarbete. Och misären var mindre än jag hade tänkt mig.

Det hon saknade mest under sina sex månader var tjejkompisar att prata förtroligt med.

– De nepalesiska kollegerna var jättegulliga men hur man än vrider och vänder på det var jag deras chef, och de andra utlänningarna var tre killar.

Mycket med få medel

Det finns en gräns för vad man kan göra utan röntgen och välutrustat laboratorium. Men man kan göra väldigt väldigt mycket med bara händerna och de mediciner och redskap som finns – det är den insikt Helena har med sig från Nepal. Liksom perspektivet av att möta människor från en annan kultur.

– Att bo hos en familj som vi gjorde i byarna, utan el och vatten och knappt ens utedass, får en att förstå hur en stor del av jordens befolkning lever. Man förstår varför vissa sjukdomar är så vanliga. Jag skulle inte heller duscha så ofta utomhus i femgradigt vatten eller använda så mycket vatten till att tvätta händerna om jag själv hade burit upp det för bergssluttningen.

Nu väntar Helena Frielingsdorf på nästa uppdrag. Hon står standby för något kortare men hoppas på något längre med psykiatrisk inriktning, kanske posttraumatisk stress eller köns- och genderbaserat våld.

–  Sådana här uppdrag är en stor utmaning men har man utbildning så att man kan göra en konkret insats och samtidigt få så mycket tillbaka så är det självklart för mig att ta den möjligheten.

Text: Erik Sidenbladh

Bilder: Helena Frielingsdorf