Desperat situation i Sri Lankas läger

Sedan början av året har konflikten trappats upp mellan Sri Lankas regeringstrupper och gerillarörelsen tamilska tigrarna. Hårda strider har rasat i Vanniregionen på Sri Lankas nordöstra kust. Omkring 150 000 civila är fångade i ett 20 kvadratkilometer stort område.

Annemarie Loof har nyligen avslutat sitt uppdrag som landansvarig för Läkare Utan Gränser i Sri Lanka. Här är hennes berättelse:

” Fram till september 2008 arbetade Läkare Utan Gränser på sjukhuset i Kilinochi, som ligger mitt i konfliktområdet. Vi var i full färd med att starta hjälpinsatser för människor på flykt när regeringen meddelade att alla hjälporganisationer måste lämna Vanni. Nu arbetar två av våra kirurger på sjukhuset i Vavuniya,  80 kilometer söder om Vanni. Läkare Utan Gränsers team har även delat ut gröt i läger för internflyktingar. 

Vid den här tiden förra året kunde vi se att situationen förvärrades. Från vår bas i Vavuniya hörde vi artillerield morgon och kväll. Folk följde frontlinjen och flydde mot norr.

Hindrades att fly

Människor från Vanniregionen som anlände i februari fördes hit av armén. Röda militärbussar körde fram och tillbaka. Därefter tog det flera veckor utan att någon kom från Vanni. Patienter berättade efteråt att de hade hindrats att fly.

Människor anlände i chocktillstånd. De berättade att de i flera veckor hade sökt skydd undan bomber. Många hade korsat frontlinjen nattetid, och riskerat sina liv.

Omkring 50 000 människor befinner sig nu i provisoriska läger i och kring Vavuniya stad. Det trånga lägren är omringade av taggtråd. Släktingar försöker hitta varandra, men det finns inga listor över vilka som bor i lägren. 

Oro och lättnad

En kvinna kom fram till mig. Hennes barn befann sig i internatskola i Mannar. Hon hade inte pratat med dem på två år. Barnen visste inte om hon var i livet. Jag lånade henne min mobiltelefon så att hon kunde ringa dem. Jag glömmer aldrig hur lättad hon blev när hon fick tag i dem.

Vi har hört de mest hemska historier. En 15-årig pojke berättade att när bomberna föll dog sex av hans familjemedlemmar.  Själv miste han sin arm. ”Du har inte en ny arm till mig”, frågade han en av våra hjälparbetare.

Mänsklig kontakt

Våra team besökte lägren varje dag. Vi lagade gröt som vi delade ut, särskilt till små barn och gravida kvinnor. När vi är där fungerar vi som en slags distraktion för många, vi ger dem ett ögonblick av mänsklig kontakt. Människor är extremt upprörda. De frågar: ”Kan du hjälpa mig? Jag letar efter mitt barn”, ”Jag letar efter min man”. ”Vet du vilka som är i de andra lägren? ”.

Folk i konfliktområdet måste vara desperata. De sitter fast i ett område som består av strand och djungel. I mars regnade det i flera dagar. Vattnet gick upp till knäna. Därmed ökar risken för att sjukdomar ska sprida sig.

Det är extremt frustrerande att vi inte tillåts bistå med medicinsk hjälp i Vanni. Jag vet att detta är en intern konflikt som inte står på den världspolitiska agendan, och att kriget pågått i 25 år. Men det har aldrig varit så illa som det är nu.”