Enorma behov i sydvästra Pakistan

I provinsen Baluchistan är hälso- och sjukvården minst sagt försummad. Samtidigt finns stora hälsoproblem, inte minst bland barnen som ofta är undernärda. Läkare Utan Gränser har nu startat ett undernäringsprojekt i området.

I flera år har Läkare Utan Gränser arbetat i Pakistan, längs gränsen till Afghanistan. I dessa områden har bristen på säkerhet lett till att tillgången till hälso- och sjukvård varit mycket dålig. Men även i andra delar av Pakistan har det varit svårt – för att inte säga omöjligt – för befolkningen att hitta vård till ett överkomligt pris.

I de östra delarna av provinsen Baluchistan, som gränsar till såväl Afghanistan som Iran, är hälso- och sjukvården minst sagt försummad. Området härjas sedan 30 år av en väpnad konflikt, som har sin grund i den rika förekomsten av naturgas. Genom ett nytt projekt i staden Usta Muhammed hoppas Läkare Utan Gränser, som arbetat i provinsen till och från under flera år, kunna bemöta åtminstone en del av de stora vårdbehoven bland befolkningen.

Förfärliga levnadsvillkor

Läkare Utan Gränser kom första gången till Usta Muhammed i juni förra året då staden översvämmats i samband med cyklonen Yemyin, berättar läkaren Ahmed Bilal som redan då var en i teamet.

– Området var mycket svårtillgängligt och vi märkte snabbt vilka förfärliga levnadsvillkor som rådde. Hela byar var förstörda och vi började behandla folk under bar himmel. På två veckor hade vi 3 000 patientbesök. Efter att fyra barn hade dött av kolera i ett område satte vi även upp sex behandlingscenter mot kolera och behandlade drygt 300 barn. Lyckligtvis var det inga fler som dog.

– Jag har sett mycket under de tre år som jag jobbat för Läkare Utan Gränser, fortsätter han, ändå måste jag säga att behoven i östra Baluchistan är enorma. Stora jordägare äger nästan all mark medan majoriteten av befolkningen arbetar som daglönare. Ofta har de inte råd att betala för bra mat till sig själva och sina barn. Mödrarna är nästan alltid allvarligt undernärda och bröstmjölken innehåller därför inte tillräckligt mycket näring. Dessutom tränger avloppsvatten in i dricksvattenkanalerna. Förekomsten av diarré, tyfoid och hepatit är väldigt hög och när barnen får diarré blir de också snabbt undernärda.

Många hembesök

I somras gjorde Läkare Utan Gränser en undersökning som visade att många av barnen i Baluchistan är undernärda. I samarbete med myndigheterna inledde man därför ett näringsprojekt på det regionala sjukhuset som byggdes på 1940-talet.

– Det är i mycket dåligt skick men vi har fått en egen avdelning som vi nu håller på att reparera, säger Ahmed Bilal. Det kommer redan väldigt många patienter från hela regionen. De vet att det finns nya läkare på sjukhuset – läkare för ”svaga barn”, som de kallar oss.Den största utmaningen för närvarande är att se till att patienterna fortsätter sin behandling, efter det första besöket på sjukhuset.

– En mycket viktig del i vår verksamhet är hembesök. För många patienter är det svårt att komma på återbesök, vilket de måste göra för kontroll och för att få mer terapeutiska näringsprodukter, förklarar Aleem Shah, som arbetar för Läkare Utan Gränser i Baluchistan.

– De flesta här är väldigt fattiga och kan inte betala för transport till sjukhuset, fortsätter han. Nittio procent av alla mödrar i området jobbar som daglönare, framför allt med att tillverka tegel, eller på risfälten. För att få betalt måste de jobba i åtta till tio timmar om dagen i upp till 50 graders hetta. Eftersom det ofta är omöjligt för dem att hinna till sjukhuset får vi komma hem till dem i stället.

Glädjetårar

Att vinna befolkningens acceptans är också en utmaning när man börjar jobba i ett nytt område, säger Aleem Shah och berättar om en mor och hennes undernärda tvååring som kom till Läkare Utan Gränsers klinik.

– Första gången kom bara mamman och barnet, nästa gång hade hon tagit med sig sin mamma och sin svärmor också. Barnet mådde redan mycket bättre och kvinnorna hade tårar i ögonen alla tre. Den lilla led av A-vitaminbrist, förmodligen sedan födseln, och var blind. De berättade att han tidigare bara låg ner utan att röra sig men att han nu hade blivit mer aktiv och livlig. Jag såg tårar av glädje och lycka rinna nerför mammans ansikte. Det är det bästa, bättre än ord, och det får mig att känna att det vi gör verkligen har betydelse. Sedan familjen återvände till sin by har vi fått ytterligare 30 patienter från samma område, så det är uppenbart att Läkare Utan Gränser håller på att bli välkända.