En fröjd att se hur människor började bygga upp tillvaron igen

När Jenny Levander kom till Irrawaddydeltat i Burma möttes hon av i det närmaste total förödelse. Hela byar hade utplånats, människor hade svepts bort. De som överlevt kämpade för att få mat för dagen, samtidigt som sorgen och smärtan över cyklonen Nargis härjningar – den värsta cyklonen i landets historia, med minst 130 000 dödsoffer och hundratusentals hemlösa – låg som ett tjockt täcke över tillvaron.

– Det var fruktansvärt, berättar Jenny. Husen var sönderslagna, fiskebåtarna
förstörda och riset var blött. Dessutom hade vågorna, som kom efter cyklonen, fört med sig en massa smuts och döda kroppar.

Fast i huvudstaden

Att katastrofen drabbade just Burma gjorde saken extra komplicerad. Trots att läget var akut tog det lång tid innan militärjuntan gav Läkare Utan Gränser
och andra humanitära organisationer tillstånd att resa söderut in i deltat.
Ändå gick det snabbare för Jenny än för de flesta andra. Redan en dryg vecka
efter katastrofen lyckades hon och några andra vatten- och sanitetsexperter
komma in i landet. Väl där blev hon fast i huvudstaden Rangoon, där Läkare
Utan Gränser redan tidigare hade ett team på plats.

– Till en början fick jag inte tillstånd av myndigheterna att åka till deltat. Men
det fanns mycket att göra i Rangoon också, till exempel att ta emot alla hjälpsändningar som kom med flyg och lastbil. Dessutom satte vi ihop paket med hygienartiklar, myggnät, kläder, verktyg och presenningar som skickades till deltat.

Efter två veckor kunde Jenny äntligen åka till de drabbade områdena. Hon
blev stationerad i Setsan, en liten by någon mil från havet som var fruktansvärt illa åtgången. Men mitt i all sorg fanns också stunder av oväntad lycka, berättar hon.

– Det hände att människor som spolats bort av vågorna plötsligt kom tillbaka.
Till exempel hittades ett spädbarn som hade överlevt cyklonen medan farfadern, som också spolats bort, inte hade klarat sig.

Drömmer om katastrofen

Händelserna i början på maj har satt djupa spår i människornas psyke. I vissa
trakter längs deltat beräknas upp till 30 procent av befolkningen lida av håglöshet, depression och sömnsvårigheter. Ett par månader efter cyklonen, när den mest akuta fasen var över, började Läkare Utan Gränser därför erbjuda psykologiskt stöd till de överlevande.

– Det behövs verkligen. Många mår väldigt dåligt, de har mardrömmar och i
sömnen återupplever de katastrofen gång på gång. Mittemot Setsan, på andra sidan floden, låg en annan by. Eller rättare sagt – det hade legat en by där. Nu fanns ingenting kvar, säger Jenny, förutom döda kroppar.

– Befolkningen i Setsan berättade att de på nätterna tyckte sig höra röster
från byn på andra sidan. I sömnen hörde de hur människorna ropade på
hjälp. De mådde fruktansvärt dåligt av detta, att de inte kunnat hjälpa sina
grannar medan de själva överlevt. I samband med en katastrof liknande
den i Burma är tillgången till rent vatten ofta avgörande för att vattenburna sjukdomar som kolera och diarré inte ska spridas. Den viktigaste uppgiften för Jenny Levander och hennes team blev därför att se till att de drabbade hade tillgång till rent vatten.

Under regnperioderna brukar befolkningen i deltat samla regnvatten från
taken som bevaras i stora lerkärl. För att vattnet ska räcka även under torrperioderna har de grävt stora dammar, som fylls på under monsunperioden. Men cyklonen Nargis förstörde såväl dammar som lerkärl.

Svårt att hålla sig rena

– Dammarna blev förorenade av saltvatten, smuts och döda kroppar. Så vi
reste runt bland byarna och pumpade ut saltvattnet och rensade dammarna från all smuts. Vi gick också igenom hur man skyddar sig mot malaria och dengue-feber som båda är mycket vanliga i deltat.

– Många led av hudirritationer, fortsätter hon. Eftersom de inte längre hade några kärl där de kunde samla regnvatten hade de svårt att hålla sig rena. Precis efter katastrofen var det också många barn som drabbades av diarré. Men det gick över, och det blev heller inga utbrott av kolera eller andra epidemier. Överallt i deltat fanns militären på plats, berättar Jenny. Soldaterna deltog också i hjälparbetet, även om det mest var på en symbolisk nivå.

– Vi var tvungna att varje dag rapportera vad vi hade gjort och var vi
hade varit. Ändå tror jag att vi hade förhållandevis stor rörelsefrihet, fortsätter
hon. Tidigare var det inte ovanligt med militär eskort. Efter 2,5 intensiva månader var det så dags för Jenny att lämna Burma och åka hem till Göteborg. Även om situationen fortfarande var mycket allvarlig började vardagen att göra sig påmind igen. På fälten hade riset börjat växa. De som inte fått sina båtar och sina nät helt förstörda hade återigen börjat fiska.

– Matbristen kommer att hålla i sig länge, minst ett år. Men samtidigt var
det en fröjd att se hur dessa människor, som förlorat nästan allt, nu började
bygga upp sin tillvaro igen.

/Åsa Nyquist Brandt

Fakta akutinsats i Burma