I europas väntrum

För allt fler migranter är Grekland första stoppet på den europeiska resan. Men vad de möter där kan i det närmaste liknas vid en humanitär kris.

Varje eftermiddag klockan två ärlägret nere vid hamnen i staden Patras nästan tomt. Det är då båtarna till Italien avgår – och det är då som lägrets invånare än en gång försöker nästla sig på någon lastbil för att ta sig över till den italienska sidan. I sikte har de Storbritannien, Norge, Sverige eller något annat land där de hoppas få uppehållstillstånd.

En timme senare är de flesta tillbaka igen. Det gick inte den här gången heller.
Ibland har de blivit förföljda, till och med slagna av polisen. Nästan alltid leder
misslyckandet till att oron inför framtiden och vad som ska hända med dem
själva och deras familjer växer ännu mer.

– De flesta försöker ta sig över gång på gång, berättar svensk-grekiska Elektra Noutsou, psykolog vid Läkare Utan Gränsers projekt i Patras. Men en del är så rädda att bli slagna av polisen att de knappt vågar lämna lägret. Många har
bott här länge, flera månader eller ett helt år.

I lägret bor runt 800 män, varav nästan alla är från Afghanistan. Området liknar mest en kåkstad, förklarar Elektra, med små skjul av papp och plast. Sophanteringen fungerar knappt, och bristen på rent vatten och skydd mot solens hetta utgör en perfekt grogrund för smittsamma sjukdomar. Det var i maj som Läkare Utan Gränser påbörjade en akutinsats i området. Organisationens team tillhandahåller grundläggande hälso- och sjukvård, inklusive psykologiskt stöd, och har även en logistiker på plats med uppgift att försöka förbättra levnadsförhållandena bland migranterna.

Till kliniken kommer människor som lider av hudåkommor, luftvägsinfektioner
och diarré. Det är också vanligt med muskelvärk och skador som uppstått när de försökt hoppa på en lastbil i farten. Dessutom kommer många som är i behov av att prata med någon.

– Just nu ger jag ett 30-tal personer psykologiskt stöd. De kan inte sova, är
deprimerade eller lider av posttraumatiskt stressyndrom. Härnäst tänker jag börja med gruppterapi. Många av männen lugnar ner sig när de förstår att de
inte är ensamma om att känna som de gör, att de inte håller på att bli galna.
Innan Elektra kom till Patras tillbringade hon tre dagar i Mytilini, huvudort på ön Lesbos. För många migranter från Afghanistan, Somalia, Iran och Irak har Lesbos blivit första anhalt på den europeiska resan. De kommer med båt från Turkiet och blir omedelbart omhändertagna av polisen, berättar hon.

– När vi kom ner till hamnen på morgonenså satt de där, utan möjlighet att
gå på toaletten och utan att ha fått något att äta eller dricka. De var helt uttorkade och visste knappt var de befann sig. Efter sjukhusbesök  transporterades migranterna till ett transitläger, där levnadsförhållandena
var fruktansvärda, säger Elektra. På en yta stor nog för 400 personer var dubbelt så många inklämda. De fick bara gå ut en gång om dagen och det fanns inte heller tillräckligt med toaletter eller duschar.

– Det är svårt att förstå att detta existerar i dag i Europa, säger Elektra. En sådan förtvivlan och en sådan rädsla som jag ser hos dessa människor har jag aldrig upplevt förut.

/ Åsa Nyquist Brandt

Posttraumatiskt stressyndrom kan till exempel vara oro, mardrömmar, apati, sömn- eller ätstörningar, hjärtklappning eller huvudvärk.