På jakt efter en framtid

42 miljoner människor. Lika många som hela Spaniens befolkning.
Dubbelt så många som Australiens. 42 miljoner människor befinner sig i dag på flykt någonstans i världen; de har flytt undan väpnade konflikter, jagats från sina hem och sin mark, ofta utan att få med sig något annat än kläderna de har på kroppen, några kokkärl och kanske en säck med ris.

Nu är de på jakt efter trygghet, efter mat för dagen – och så småningom en framtid. En del tar sig till städernas slum där de försöker bygga upp en tillvaro mitt bland våld och fattigdom. Men de allra flesta vandrar i veckor, i månader. De går från ett ställe till ett annat, ibland med ett mål i sikte men lika ofta planlöst. Längs vägen riskerar de att utsättas för attacker från banditer och beväpnade grupper, för sjuk - domar och undernäring. Och så kanske värst av allt, den stora psykiska påfrestning det innebär att inte veta vart man är på väg. Eller om man någonsin kommer att kunna återvända hem igen.

Av alla dem som befinner sig på flykt har 16 miljoner människor korsat en nationsgräns och är därmed att betrakta som flyktingar i enlighet med internationell lag. Enligt FN:s flyktingkonvention har de då rätt till skydd
och humanitär hjälp. Resten, drygt 26 miljoner, blir kvar någonstans i sitt eget land. Dessa så kallade internflyktingar (Internally displaced persons, IDP’s) är i dag fler än någonsin sedan 1990-talets början, efter Sovjetunionens och Jugoslaviens sammanbrott.

En anledning till att antalet internflyktingar ökat så kraftigt är att inbördeskrig
blivit allt vanligare. I interna konflikter är det ofta civilbefolkningen som drabbas allra värst – inklämda mellan regeringsstyrkor, rebellgrupper och banditer som utnyttjar den rådande rättslösheten och allmänna villervallan.
Som internflykting har man betydligt mindre rättsligt skydd att räkna med än
som flykting. FN:s flyktingorgan UNHCR har på senare år visserligen utökat sitt
mandat till att delvis inkludera internflyktingar. Men i första hand är det den egna statens ansvar att skydda och hjälpa sina medborgare, ett ansvar som den inte ska kunna frånhända sig genom att hänvisa till FN eller någon annan internationell aktör. Detta innebär att man som internflykting i hög grad är utlämnad åt regimens välvilja – det vill säga samma regim som ofta är delaktig i det våld man försöker fly ifrån.

Vid väpnade konflikter inom ett land har hjälporganisationer som Läkare Utan Gränser rätt att erbjuda neutral humanitär hjälp. Men det är upp till staten att säga ja eller nej till denna hjälp och det är inte ovanligt att man avböjer – eller till och med förnekar att det finns några internflyktingar i landet. I andra fall gör våld och osäkerhet att hjälporganisationerna inte når fram till dem i störst behov av stöd. Inte heller det internationella samfundet tar alltid sitt ansvar att bistå med humanitärt stöd. Därför tvingas varje år miljoner internflyktingar, i Sudan, Somalia, Pakistan och andra delar av världen, överleva med liten eller obefintlig humanitär hjälp.

Siffrorna är hämtade från Internal Displacement Monitoring Centre.