Att vara flykting

Bonde och familjerfar

Efter 45 år av strider mellan regeringsstyrkor, gerilla och paramilitära grupper
är hundratusentals människor i Colombia på flykt. Många har flytt undan våldet på landsbygden till storstädernas fattiga och brutala slumområden.
- När våldet kom hade vi inget annat val än att lämna allting bakom oss och söka skydd i staden. På den tiden kunde vi aldrig föreställa oss att flykten skulle bli en resa utan slut, utan att vi någonsin skulle komma fram. Vi rör på oss, men vi rör oss inte framåt. Så här i backspegeln finns det nog tre platser som varit utmärkande för vår resa – våldet där hemma innan vi gav oss iväg, eländet i slummen som vi kom till sen, och så sömnbristen nu när vi återvänt till det som vi en gång kallade vårt hem. Man upphör aldrig att vara en flykting. Det blir ett stigma, ett sätt att leva.

Hy - Laos

Hy är 22 år och tillhör folkgruppen hmong. Under Vietnamkriget, som spillde över till andra länder i regionen, däribland Laos, tog många hmong ställning för USA. Efter kommunisternas seger 1975 inleddes den förföljelse av folkgruppen som pågår än i dag. - Hela mitt liv har jag tillbringat i skogen i Laos. Ibland fällde planen som attackerade oss bomber med en giftig, gulfärgad gas. En gång andades en av mina yngre systrar in gasen och svimmade. Min mamma måste bära henne. Till slut tappade hon alla sina tänder…

Vi bodde i ett hus av grenar och löv. När min dotter föddes hade vi nästan ingen mat. Det var knappt vi överlevde. Jag var mycket mager och blev ofta sjuk, fick feber och hade ont i kroppen. Min man tyckte att vi skulle försöka ta oss till Thailand… Sedan vi flydde från Laos har vårt liv blivit bättre, vi har kunnat äta och behöver inte gömma oss. Men jag är så rädd att vi ska skickas tillbaka. Om jag tänker för mycket på det svimmar jag.

Sarah - Uganda

I norra Uganda har konflikten mellan Herrens motståndsarmé (LRA) och regeringsarmén pågått i 18 år och lett till att 1,6 miljoner människor tvingats
lämna sina hem. Många andra, framför allt barn som riskerar att bli kidnappade, vandrar varje kväll in till en närbelägen stad för att tillsammans tillbringa natten i kyrkor, skolan eller liknande. På morgonen vandrar de hela
den långa vägen hem igen.

- Regeringen tvingade oss att lämna vår by. De sa att om vi stannade betydde det att vi var rebeller och då skulle vi bli dödade. Redan innan regeringen tvingade iväg oss hade vi haft problem med rebellerna. De kom till min by och kidnappade tio barn i min familj. En av dem var min bror. Senare kom två av dem tillbaka. De andra, däribland min bror, återvände aldrig. Vi talade aldrig om det för någon. Vi var rädda att rebellerna skulle komma tillbaka och ta oss också om vi berättade. Kort tid efter att vi lämnat vår by bombades den av regeringen.

Ahemd - Jordanien

Bilbomben i oktober 2006 förstörde halva Ahmeds ansikte, den tog hans vänstra öga och slet av hans vänstra fot. Den åttaårige pojken blev så vanställd att hans far och farbror inte kände igen honom, trots att de tillbringade en halvtimme i samma sjukhussal. Själv hade Ahmed, som var i chock efter vad som hänt, tappat talförmågan.

- Han var där ensam, säger Ahmeds pappa. Han amputerades utan att någon i familjen var hos honom. Ingen kände honom. Han var bara ett barn på ett sjukhus.

- Det skulle ta tre dagar innan far och son återförenades. I december 2006 anlände pojken och hans far till ett sjukhus i Amman, Jordanien, som drivs av Röda halvmånen och där Läkare Utan Gränser sedan augusti 2006 utför plastikkirurgi på krigsskadade irakier. Några månader efter ankomsten hade Ahmed genomgått två omfattande finkirurgiska ingrepp och ytterligare minst tre operationer var inplanerade för att återställa hans ansikte.