Flyktingar från Darfur vittnar om våld

De har flytt undan bombanfallen i Darfur. Deras byar har bränts ned, familjemedlemmar har dödats eller skadats och de har blivit bestulna på allt de äger. Men i Birak i östra Tchad, dit de sudanesiska flyktingarna sökt sig, är tillgången till mat och andra förnödenheter oerhört begränsad. För att överleva tvingas de därför gång på gång tillbaka till våldets Darfur.

– Det var en fredag och vi hade just gått iväg för att be när bomberna plötsligt började falla. Strax därpå körde arméns pickuper in i byn följda av män till häst, berättar Ibrahim som kommer från Seleia i västra Darfur.
Precis som många andra sudanesiska flyktingar som tagit sig över gränsen till Birak i östra Tchad kan han vittna om ovanligt våldsamma attacker.
– De började skjuta folk och plundra. Vi gömde oss i sovrummet men några ur milisen följde efter oss och tog allting. När de försökte ta min frus filt vägrade hon att släppa den och sa att den var barnens. De sköt henne. Sen tog de allt vi hade, även vår häst, och försvann.

De första flyktingarna anlände till Tchad den 9 februari, på flykt undan attacker mot Seleia, Abu Shuruj och Sirba. Den 20 februari kom fler flyktingar, denna gång från Jebel Moon, som även de kunde berätta om våldsamma attacker.
– De bombade oss med Antonov-plan och helikoptrar, förklarar Zara, en 26-årig kvinna från en by vid foten av Jebel Moon-bergen.
– Vi gömde oss i bergen men milisen följde efter och dödade många, fortsätter hon. Jag gömde mig i en grotta. En av dem kom in i grottan och när han såg mig sköt han. Jag träffades i benet och i armen. Min son, som jag bar på ryggen, dog. Han var 18 månader.

Lämnade allt bakom sig

I den panik som följde splittrades flera familjer.
– De som dog lämnade vi bakom oss. Vi var till och med tvungna att lämna några skadade. Alla flydde på egen hand. Man hade tur om man hann ta med sig sitt barn, berättar Fatima, en 60-årig kvinna som anlände till Birak den 20 februari.
I tryggheten på den tchadiska sidan av gränsen har flera familjer återförenats. Men en vecka efter attackerna finns det fortfarande föräldrar som letar efter sina barn. Många äldre har också blivit kvar i Darfur eftersom de inte orkade med flykten, berättar deras släktingar i Birak.

Hur många som tagit sig till Birak är svårt att uppskatta eftersom de spridit ut sig över ett 30 kilometer stort område längs gränsen. Kanske 10 000, kanske ännu fler. De har slagit läger under träden, i de uttorkade flodbäddarna (wadi) eller bakom buskagen. En del får hjälp av lokalbefolkningen och de organisationer som finns på plats, däribland Läkare Utan Gränser. Men för majoriteten av flyktingarna är situationen fortfarande mycket osäker, inte minst på grund av svårigheterna att nå fram med humanitärt stöd i detta osäkra och isolerade område.

Nattliga besök i Darfur

För att få tag i något att äta har det vid flera tillfällen hänt att flyktingar återvänder till Sudan. Framför allt kvinnorna gör nattliga besök i sina hembyar, vilket kan vara livsfarligt eftersom milissoldater finns kvar i området.
– Vi blev piskade av milismän, berättar Hawa och Fatima som nyligen återvände till Gosmino.
– Om man bara tar med sig en liten säck med hirs kan man klara sig men om man försöker ta med sig en stor säck eller någonting annat, så blir man av med den.
I slutet av februari behandlade Läkare Utan Gränsers team vid hälsokliniken i Birak en skottskadad man. Han hade blivit skjuten när han försökte få tag i mat i Seleia.
– I normala fall är det kvinnorna som går tillbaka över gränsen eftersom det är mindre farligt för dem, förklarar en släkting till den skottskadade mannen. Men han hade inget val, han hade ingenting att äta och hans hustru är sjuk.

Trots de osäkra levnadsförhållandena är flyktingarnas hälsotillstånd relativt stabilt. Men om de inte får hjälp snart är risken stor att det försämras snabbt.
– I dagsläget lider vi mest av kölden och våra magar gör lite ont, men det är inte så farligt. Men om några dagar kan det bli väldigt jobbigt, säger Abdullah, som flytt från Jebel Moon med sina 13 barn och hittills överlevt tack vare hjälp från sina föräldrar och från lokalbefolkningen.
För många av flyktingarna är det inte heller första gången de utsatts för attacker. Nästan alla berättar om hur de varit tvungna att fly inom Sudan i samband med milisattacker 2003 och 2004.
– Jag vill inte återvända till Darfur. Fram till 2004 bodde jag i min by men då tvingade milisen iväg oss till ett läger. Och nu har de fått oss att fly hit. Jag vill inte bryta upp en gång till, säger Fatima, 60 år gammal.