På flykt i Tchad

I Tchad har det varit inbördeskrig nästan oavbrutet i 40 år. Striderna har lett till stora umbäranden bland befolkningen, inte minst bland flyktingarna i östra Tchad.

Det är dunkelt i Halime Soulaymans hydda. Middagssolens vita sken når knappt in mellan pinnarna i de flätade väggarna. Utanför färgas himlen vitblå av hettan och borta vid horisonten skymtar bergen på gränsen till Darfur. Halime flydde hit till Dogdoré i östra Tchad när hennes by attackerades 2006.

– De tog våra djur, våra getter, får och kor. De slog vår byäldste och tillfångatog några av männen. De andra flydde och kvinnorna tog sig på egen hand till Dogdoré, berättar hon.

– Det var mycket svårt på vägen hit och när jag kom fram hade jag ingenting, fortsätter hon. Men jorden är inte bördig här, det går inte att odla.

Hjälporganisationer delade ut mat för flera månader sedan men nu är det slut. Vi samlar ihop ved som vi säljer på marknaden. Ibland jobbar jag för andra, tvättar kläder och får ihop pengar på det viset. I Dogdorélägret finns många historier som påminner om Halimes.

Fram tills för några år sedan var Dogdoré en by med några tusen invånare. Folk från landsbygden runtomkring kom hit för att gå på marknaden. I dag lever här 30 000 tchadiska internflyktingar. Deras byar attackerades och brändes i samband med stridigheter 2006 och 2007. Marken är torr och trampad av många, här och var försöker folk odla majs. Träden kämpar för att överleva människornas jakt på ved. I floden nära lägret finns fisk men under torrperioden torkar floden ut.

Sången ljuder i mörkret

I det orangefärgade kvällsljuset, när den värsta hettan släpper, beger sig folk till marknaden. De som har råd cyklar. Kvinnor och barn vandrar iväg för att hämta vatten vid kranar som satts upp av Läkare Utan Gränser. En grupp småkillar på var sin åsna samlas vid flodstranden och hoppas att något spännande ska hända. Det är som ett slags tchadiskt mopedgäng. När fullmånen lyser tänder människorna eldar och sången ljuder i nattmörkret. Under det senaste året har Dogdoré varit både i regeringsstyrkornas och i rebellernas händer. För tillfället har regeringen kontrollen. Ibland dundrar den tchadiska arméns pansarvagnar genom lägret och lämnar stora dammmoln efter sig. Unga soldater sitter bakpå lastbilar med automatvapen i händerna. För Halime och de andra i lägret är framtiden oviss. Helt nyligen ägde attacker rum i närheten. Att återvända hem är inte att tänka på. Även om vägarna blev säkrare skulle många av dem inte ha något att komma tillbaka till eftersom deras byar är nedbrända.

Många år av stridigheter

Det har varit inbördeskrig i Tchad under stora delar av tiden sedan självständigheten från Frankrike 1960. Befolkningen har fått betala dyrt för krigen – ekonomin är usel, färre än en tredjedel kan läsa och skriva och många har inte tillgång ens till grundläggande sjukvård. Civila har gång på gång utsatts för svåra övergrepp, både av regeringsstyrkor och av rebeller. Konflikterna har etniska förtecken, där klantillhörighet spelar stor roll, och hänger också samman med långvariga motsättningar mellan den arabiska nomad befolkningeni norr och öster och den afrikanska bofasta befolkningen.
Vid sidan av de 180 000 internflyktingarna finns också fler än 200 000
flyktingar från Darfur i området. Dessutom har om kring 50 000 människor
från Centralafrikanska republiken sökt skydd i östra Tchad.

Barnet föddes under flykten

I ett annat läger i östra Tchad, många timmar norr om Dogdoré, berättar
Mariam Sinin Wadi Morsal hur hennes by i Sudan attackerades av den regeringsstödda janjawidmilisen. Hon sitter i skuggan av ett träd, klädd i blå klänning och broderad sjal. Hennes tre barn sitter stilla och lyssnar när hon berättar hur byn bombades och hur de lyckades fly genom att kräla genom buskaget. De tog sig över gränsen in i Tchad och hamnade så småningom i Iridimi-lägret där Läkare Utan Gränser driver en
sjukvårds klinik.

– Jag födde min dotter på vägen från Sudan. Jag glömmer det aldrig. Det var
svårt, jag bar mina saker på huvudet och mitt barn i famnen. Även om jag
var trött kunde jag inte sätta mig ner för att vila, det skulle ha betytt att kriget
kom i fatt oss.

Mariam bor i lägret, nära staden Iriba, med barnen Mohammed, Adam
och Fatime, flickan som föddes på vägen och som nu är fyra år. Mariams man
försvann när byn attackerades och hon vet inte vad som har hänt honom.
Familjen lever på matransoner som delas ut i lägret och på ströjobb, som att
tvätta åt andra. Mariam tjänar nästan ingenting. Men hon och hennes barn har
överlevt.

– Jag tror att Gud tycker om oss. Vi har klarat oss och jag är tacksam för
det.

Fakta Tchad

• I östra Tchad, på gränsen till den konfliktdrabbade provinsen Darfur i Sudan, har flera rebellattacker genomförts de senaste åren. I februari i år omringade en koalition av rebellgrupper presidentpalatset i huvudstaden N’Djamena men president Idriss Débys styrkor lyckades slå tillbaka angreppet. Kuppförsöket ledde till att tusentals människor sökte skydd i grannlandet Kamerun.

• Konflikterna i Tchad och Darfur har spillt över den gemensamma
gränsen och länderna anklagar varandra för att stödja det andra
landets rebeller. Banditgäng utnyttjar det osäkra läget och attackerar
befolkningen och hjälporganisationer.
Källa: UI

Insatser i  Tchad

Läkare Utan Gränser finns på plats i Tchad sedan 1981 och arbetar i flera
läger för flyktingar och internflyktingar. Man stödjer hälsokliniker och
tillhandahåller bland annat barnoch mödrahälsovård och psykosocialt stöd. Organisationen behandlar också undernäring och konsekvenserna
av sexuellt våld. Vid sjukhusen i Adré och Iriba i östra Tchad
tillhandahåller Läkare Utan Gränser sjukvård till flyktingar från de närbelägna lägren.