Vittnesmål från cyklonens Burma

Sedan cyklonen Nargis drabbade de södra delarna av Burma den 3 maj har Läkare Utan Gränser haft fler än 250 personer som arbetat dygnet runt med att bistå med sjukvård, mat och skydd för överlevande. Hittills har hundratals patienter fått vård och 70 ton mat och förnödenheter delas ut varje dag. Den 21 maj återvände en av Läkare Utan Gränsers mer erfarna läkare från deltaområdet till huvudstaden Rangoon. Läs om hans upplevelser från katastrofområdet.

Den 6 maj lämnade jag Rangoon, en dag senare anlände jag till västra delen av deltaområdet.

Det första jag såg när vi anlände var att piren, där vi normalt lägger till med båtarna, var helt förstörd. Vattnet var två meter djupt så vi blev tvungna att simma i land med all  utrustning och mat. Människor stod och väntade runt den förstörda piren eller i sina hus som inte hade några tak.

Särskilt en dag har fastnat på hjärnan. Teamet, som bestod av 22 personer, gick upp halv fem på morgonen för att packa båten med all utrustning. Den dagen regnade det så intensivt att vi hade problem att nå fram till byn som vi skulle till. När vi anlände klockan sex på morgonen såg vi döda kroppar runtomkring floden. Nästan alla träd, inklusive de mycket kraftiga kokosnötsträden, var uppryckta. De träd som fortfarande stod upp hade inga grenar – de såg snarare ut som skelett, precis som husen. Och de bybor som hade överlevt såg ut att ha förlorat hoppet.

Efter att vi anlänt lastade vi av utrustningen och byggde upp den tillfälliga kliniken. Några av oss gick runt för att kartlägga situationen, vi pratade också med några munkar vid klostret. Vi räknade antalet överlevande och påbörjade utdelningen av mat (ris, matolja, fiskkonserver och bönor) och förnödenheter (plastskydd, hinkar, tvål och matlagningsutrustning). Det tog oss ungefär fyra timmar att hjälpa 600 – 700 hushåll. Klockan sju på kvällen återvände vi till vår klinik.

Under de två första dagarna efter cyklonen tog många överlevande skydd i kloster medan de reparerade sina hus. Det enda som fanns att äta var kokosnötter. De vanligaste hälsoproblemen som vi stötte på var infekterade sår, feber och diarréer.

Alla team från Läkare Utan Gränser som finns i deltaområdet arbetar verkligen hårt. Efter två veckor börjar förstås en del bli trötta, såväl fysiskt som mentalt. För vår burmesiska personal är detta första gången som de ser så pass många döda kroppar och en katastrof av den här omfattningen. Även om några av dem är chockade arbetar de oförtrutet vidare.

När jag ser människor som varken har tillgång till sjukvård, mat eller skydd blir jag sorgsen. Men ibland mår jag okej, för vi arbetar för dem som behöver hjälp och det gör mig gladare.
 
Det finns en berättelse om en man och en kvinna som är särskilt minnesvärd. Medan jag vårdade dem för mindre skärsår berättade de sin historia. De hade överlevt katastrofen, men tyvärr dog deras tre år gamla barn. När stormen, som varade mellan sex och åtta timmar, anlände och vattennivån steg var familjen tillsammans. Efter tre, fyra timmar sa mannen till sin fru ”Jag kan inte rädda både dig och barnet”. Kvinnan sa ”Okej, ta barnet och rädda henne”. Mannen berättade att han bar flickan på sin axlar medan han simmade iväg. Efter tre timmar sa han till barnet ”Jag kan inte rädda dig längre, då kommer vi båda att dö”. Han släppte barnet som dog. Som tur var hade hans fru klamrat sig fast på något som kom flytande och hon lyckades överleva. De möttes igen i lägret. Vi började alla gråta. Det finns också många fler människor med en historia att berätta.

Se bildspel från cyklonens Burma!

WebbTv | Cyklonen Nargis skapar förödelse