Nattskift på S:t Catherine

Cité Soleil. Ett av de våldsamma slumområdena på Haiti. Men på sjukhuset S:t Catherine fann journalisten Marc Helsen en strimma av hopp.

I slummen i Haitis huvudstad Port-au-Prince styr de kriminella gängen, över människors vardag, över deras liv och möjligheter. När den belgiske journalisten Marc Helsen kom till Cité Soleil blev han avrådd från att gå till fots. »Här finns mördare! Rånare! Kidnappare! « sa man till honom. Han gick i alla fall – och skrev om sina upplevelser i boken »Road to nowhere«.

NATTSKIFTET PÅ S:T CATHERINE börjar halv fem på eftermiddagen och slutar klockan nio nästa morgon. Men innan en läkare går på nattskiftet har han eller hon redan en normal arbetsdag bakom sig. För Sarah Depuyt, sjukhusets narkosläkare och bördig från Belgien, innebär det ansvaret för akut-mottagningen, att utföra kejsarsnitt på förlossningen om det inte finns någon gynekolog på plats och att sköta narkosen vid operationer.

Fast egentligen har Läkare Utan Gränser inget att säga till om på förlossningen. Organisationens läkare samarbetar bara med den lokala personalen. Och det får konsekvenser, vilket jag snart kommer att märka.

Medan vi pratar kommer en sjuksköterska från förlossningen förbi. I armarna bär hon ett nyfött barn. Ett litet knyte, inlindat i en handduk, som föddes tre månader för tidigt. Sköterskan lägger barnet på bordet i operationssalen och kopplar det till en syrgasapparat.

Medan doktor Sarah påbörjar kvällens arbete på akutmottagningen drar jag mig bort mot förlossningsavdelningen där jag stöter på en lokalanställd läkare som ansvarar för födslarna.

– Här gäller andra regler än i Europa, säger han. Ett barn som föds tre månader för tidigt har i princip ingen chans att överleva, inte minst eftersom vi inte har någon kuvös. Dessutom är mamman fattig. Hon har inte råd att tillbringa flera veckor på sjukhuset. Hon inser också att barnet ändå kommer att dö när de kommer hem.

Doktorn skämtar lite med mamman, som ligger i en säng och återhämtar sig efter förlossningen. Hon skrattar.
– Livet är hårt här, säger läkaren.

Jag förstår vad han menar: det här barnet kommer att dö
ensamt.

UNDER TIDEN HAR EN FLICKA med svåra kramper tagits in på akut-mottagningen. Jag gissar att hon är ungefär tio år. Ett vackert barn, med röda rosetter i flätorna. Sarah kontrollerar hennes reflexer men de har slutat fungera. I behandlingsrummet gråter hennes föräldrar. De svänger en rosenkrans över barnet, fram och tillbaka, ända tills Sarah skickar ut dem ur rummet och påbörjar undersökningen. Flickan har ingen feber, men pappan berättar att hon haft svår huvudvärk i flera dagar.

– Jag tror att det är något med hennes hjärna som inte stämmer, säger Sarah. Jag skulle inte bli förvånad om hon inte överlever natten. Då kommer föräldrarna säkert ge mig skulden.

Medan Sarah och sjuksköterskan är upptagna med barnet kommer en man med en skrällande transistorradio in på akuten. Utan ett ord går han genom rummet och försvinner ut på andra sidan. Bland personalen är det ingen som höjer blicken, inte heller när en polis beväpnad med träklubba kort därefter springer genom rummet.

EN STUND SENARE HAR MEDICINERNA börjat verka och flickans kramper avtar. Långsamt återfår hon medvetandet och läggs i en säng. Gud vet vad hon lider av – sjukhuset förfogar i alla fall inte över den utrustning som behövs för att göra de tester som är en förutsättning för en korrekt diagnos.

Under de kommande timmarna går strömmen flera gånger. Tillsammans med Sarah går jag än en gång runt på sjukhuset. I ett par rum, med flera patienter, sover anhöriga på golvet. Andra vakar vid sjuksängarna och läser högt ur bibeln.

I ett av rummen på förlossningsavdelningen sitter en kvinna rakt upp och ner i sängen med vidöppen mun och kippar efter andan. Hennes moderkaka lossnade och det var nära att hon förblödde. Dessutom har hon vatten i lungorna. S:t Catherine-sjukhuset har fått blod från Röda korset men nu återstår att se om kvinnans hjärta klarar av en sådan kraftig blodförlust och den nedsatta lungfunktionen.

Strax därpå kommer vi in till en ung kvinna som just fått en cysta bortopererad ur buken av den italienske kirurgen.

– Hennes kropp var så uppsvullen att hon knappt fick någon luft, säger Sarah. Men Vincenzo lyckades få bort hela cystan i ett stycke. 7,5 kilo! Vill du se den?

Klockan tio på kvällen, på det här stället, tycks mig en sådan fråga plötsligt helt normal och vi ger oss iväg för att hitta svulsten. I labbet hittar vi den inte, men plötsligt upptäcker vi den i en stor, tillsluten hink i närheten av operationssalen.

– Ha, där är den, säger Sarah förtjust. Hon skjuter undan locket och sen stirrar vi båda i halvmörker ner på innehållet: en enorm blåsa som simmar runt i någon slags formalinlösning.

EFTER DENNA MÄRKLIGA EXKURSION ber jag Sarah väcka mig om en nödsituation skulle inträffa och en operation bli nödvändig. Sen drar vi oss tillbaka till var sitt rum för att få lite sömn. Men strax före midnatt bestämmer jag mig för att ta ytterligare en runda genom sjukhuskorridorerna. Alla ljud har tystnat – de gälla skriken från de födande kvinnorna, barnens gråt, stönandet från de sjuka och de nyopererade. Ingenting hörs längre. Överallt ser jag bara sovande människor; patienter, anhöriga och mödrar med barn, vissa med sina barn sovandes vid bröstet.

Någonting får mig att gå tillbaka till operationssalen. Jag kan inte låta bli, jag måste se vad som hänt den nyfödda babyn som lämnats ensam åt sitt öde i detta tomma rum. Under handduken som täcker babyn klappar fortfarande ett hjärta. I det land som jag kommer ifrån skulle halva sjukhuset komma springande för att rädda ett sånt här litet knyte. Men här gäller andra regler. Och regel nummer ett är, att i ett av världens värsta slumområden, har ett för tidigt fött barn inte en chans.

/ ÖVERSÄTTNING SOFIA ÖLANDER

Texten är en förkortad version av kapitlet om Haiti i Marc Helsens bok Road to nowhere. Boken ges ut på det belgiska förlaget Lannoo.

FOTNOT: Även om Läkare Utan Gränser var verksamma vid S:t Catherine sjukhuset var det ett statligt sjukhus som tog betalt för vården. Under tiden som organisationen arbetade här avskaffades patientavgifterna på flera mottagningar. Haiti är Centralamerikas fattigaste land och tillgången till kvalificerad vård är starkt begränsad.